Ändå samlar organisationen via sina 14 förbund nästan en och en halv miljon löntagare och att dessa som kollektiv har makten att stanna hela samhället är helt klart. Från LO kommer visserligen hela tiden otroligt bra rapporter och inlägg, men de detonerar inte längre i offentligheten och det beror givetvis på att ingen kollektiv makt sätts bakom orden.  

Det beror i hög grad på att LO numera bara samordnar löneförhandlingar – de centrala löneförhandlingarnas tid är förbi. Exportindustrin förhandlar för sig och välfärdsarbetarna för sig. I själva verket innebär det en oerhörd försvagning och splittring av svensk fackföreningsrörelse. Men LO:s osynlighet beror också på att organisationen inte längre förmår att kritiskt driva på sin politiska gren (det är ingen gren längre), det socialdemokratiska partiet. Istället hamnar den nästan alltid i lojalitet med eller rena försagdheten gentemot ett parti som drivit en bra bit åt höger i alla avgörande frågor. 

Massarbetslöshet råder exempelvis. Det är det nya normala. Ett annat namn på massarbetslösheten är utebliven integration och därför också SD-röstande LO-medlemmar.  

Denna vinter och vår 2023 kan faktiskt bli avgörande för om kolossen LO helt ska sjunka ner under horisonten eller resa sig och göra sig synlig i samhällsdebatten. Den ekonomiska krisen fördjupas nu både av en överdriven inflationsbekämpning och en ovilja att investera i samhällsekonomin. Inför förestående löneförhandlingar har jag föreslagit att en politisk strejk mot ojämlikheten borde genomföras.

De flesta unga läsare av Dagens ETC har begripligt nog knappast någon starkare bild av vad LO är och har varit och ännu mindre av vad denna slumrande jätte LO kunde vara. Men det är fackföreningsrörelsens eget fel, inte unga människors. 

Varje gång jag passerar Norra Barntorget i Stockholm brukar jag nästan nostalgiskt se mig omkring. Här sjöd det en gång i tiden av intellektuell verksamhet, med röda tidningar, grafisk industri, Folkets Hus, Klarapoeter och en LO-borg som man alltid tittade upp mot i känslan av att där pågick något mycket viktigt. I ett torn på byggnaden – jag har i min fantasi i alla fall för mig att det var ett torn – satt en gång Rudolf Meidner och filade på det omvälvande löntagarfondsförslaget. När förslaget kom i en bok lät inledningen som en uppdatering av Det kommunistiska manifestet till vår egen tid och när förslaget antogs av en LO-kongress utropade den fackliga pressen: Nu tar vi över! Socialismen var nära. 

Jag skrev sedermera en bok om denne Meidner och tyckte alltid att det var som att tala med arbetarrörelsens Metusalem – någon som en gång hade flytt från nazismen på grund av att han var både jude och socialist och till slut hamnat på LO. Han berättade för mig att de anställda på LO-borgen under kriget övade skytte i källaren, för den händelse tysk ockupationsmakt skulle komma marscherande uppför Vasagatan.

När författaren Ivar Lo-Johansson 1958 gav ut sin klassiska självbiografi ”Socialisten” som skildrade statarsamhällets – en svensk variant av feodalism som överlevde ända till 40-talet! – skrev han i bokens början: 

”Stadsdelen själv, de klassiska förbundskvarteren kring Norra Bantorget, smakade socialism. Dess väggar, murbruk och oljefärg var patinerade av samhällsdebatter och utopier, av kampsångernas troskyldiga klanger, av arbetslöshetsblickar som aldrig nått högre än till de första våningarnas gesimser, av fruktan för hunger, och av hat.”

Än idag är kvarteren fulla av facklig aktivitet och flera vänstertankesmedjor håller till där. Vanligt folk som går förbi där vet dock knappast om det. Därför har jag genom åren då och då föreslagit att de samlade fackföreningsrörelsen och de där tankesmedjorna åtminstone borde ordna en årlig stor politisk festival på Norra Bantorget. Mitt i det centrala Stockholm som poeten Johan Jönsson kallat moderatstaden vore det underbart om en högljudd facklig festival årligen kunde gå av stapeln. 

Från LO-borgen strömmar numera snarare en känsla av uppgivenhet och förlamning. LO-ledningen har inte på mycket lång tid orkat skälla ut socialdemokratin och knappt ens högerpartierna. LO har inte odlat de ideologiska konflikterna och inte på mycket länge tagit strid om fördelningen av samhällets rikedomar, trots en minskande löneandel till förmån för växande vinstandel. 

Jag tror att LO måste aktivera sin aktivistiska fantasi och göra sig närvarande i offentligheten på ett helt annat sätt. Och den stora fördelen är att LO med sina 14 förbund samlar en så stor del av löntagarna.

Tiden rinner faktiskt snart ut. Om inte LO klarar att i en tid av alltmer skärpta klasskillnader visa att man finns, ja då kommer organisationen att förtvina.

Jag begär ett svar från LO:s ordförande på den här ledarartikeln.