När vi i år via staten gett miljardstöd till stora bolag så har politiken också ställt det självklara kravet att den som får permitteringsstöd eller andra stöd bör avstå från aktieutdelningar detta år. Ägarna ska inte plocka ut pengar baserat på att man fått krisstöd.
Något liknande krav finns inte på mediebolagen, vilket naturligtvis är illa. Bidrag borde gå till verksamhet och inget annat. Men så lär det inte bli.
Vi lärde oss det för några år sedan när Göteborgs-Posten var i konkurs och räddades av stat och fordringsägare. Innan dess plockade ägaren Peter Hjörne ut rekordbelopp ur bolaget. Efter det är Göteborgs-Posten en av de största presstödsmottagarna i landet. 40 miljoner konor får bolaget varav en stor portion går direkt till Peter Hjörnes ersättningar. Så det vi kan kalla den ”liberala girigheten” kommer nog märkas även i detta krisår.
När det gäller medierna finns nämligen en historia av extrema löner.
Det här är något som aldrig diskuteras, att vår lilla svenska medieindustri har chefer med löner motsvarande internationella storbolag, och sådana löner påverkas inte alls av kriser eftersom de motiveras av att dessa personer lojalt ska genomföra de nedskärningar ägarna vill se.
När Dagens Media nyligen publicerade toppchefernas lönenivåer så är det avslöjande. Nio Bonnierchefer på mediasidan fick förra året 39 miljoner, en medellön på 4,4 miljoner, medan Schibsteds fyra chefer på listan har 14 miljoner att dela på. Alla spöar de inkomstmässigt statsministern med råge och självklart alla ministrar.
Det här är bara de högsta lönerna, men lönetrappan i medierna är hög, en spetsig pyramid där även en chefredaktör som Helle Klein på fackliga Dagens Arbete får över en miljon och Aftonbladets kulturchef Karin Petterson en och en halv.
Lägger vi ihop alla 160 chefslönerna från koncerner med mediestöd så blir det runt 129 miljoner bara i lönerna. Ägarnas bonus och utdelningar är inte klara men det skulle förvåna mig om det inte handlade om några hundra miljoner totalt. Min gissning är att uttag och de extrema chefslönerna ungefär kommer motsvara det extra mediestöd branschen får på grund av coronakrisen.
Jag har självklart inget emot att stöd ges till företag i en pandemi. Men i vår kapitalistiska ekonomi innebär stöd som stoppas in av olika orsaker i en verksamhet, något som alltid hamnar i ägarens makt. Därför krävs det moral hos de som tar emot. Eller regler som bromsar girighet.
Om stödets uppgift är att rädda mediernas möjlighet att demokratiskt kunna berätta över hela landet om nyheter, åsikter, kultur och underhållning – då måste ägarna också visa att det är dit de går.
Du som läser Dagens ETC känner troligen till ETC:s mångåriga erfarenhet av att presstödet (numera heter det alltså mediestödet) är ett politiskt stöd och kan som ett sådant användas väldigt olika beroende på politisk majoritet. Stödet skapades som ett sätt att stödja C- och S-märkta tidningar runtom i landet, systemet gjordes så det var svårt att starta nya tidningar och det har fortsatt på samma spår. ETC:s konflikter med nämnden är många, de riktigt gamla, numera preskriberade annat än som rolig historia, startade 1982 då tidningen vägrades stöd då den saknade familjesida.
På senare år har nämnden lyckats lägga ner våra nystartade lokaltidningar (då man omtolkade hur gåvoprenumerationer fick ges) och två gånger har man försökt få Dagens ETC nedlagd. Först genom gåvoprenumerationsfrågan, året efter genom återbetalningskrav som man först vägrade oss möjligheten att avbetala. Båda gångerna har tidningen räddats av läsares stöd.
Återkommande har också ledamöter krävt speciella undersökningar av redaktionens arbete, detta kommer oftast från den bruna sidan, nu senast är ett ifrågasättande av ”allsidighet” på tapeten. Avsikten med det här är att hitta argument för att stoppa mediestöd.
ETC-tidningarnas ”allsidighet” är självklar. De innehåller nyheter från hela världen och i alla ämnen. Men vi skiljer oss från alla borgerliga dagstidningar i att vi har ett annat urval. Det är det mediemångfald ska handla om. När de skriver om sänkta skatter skriver vi om höjda löner. När de ifrågasätter klimatrapporter så ifrågasätter vi klimatförnekare. När de skriver om hur mycket rut-avdrag man kan få, intervjuar vi en förstörd hemtjänst. När de skriver om företagshjältar, berättar vi om utnyttjade arbetare.
Att nämnden letar efter en ursäkt att stoppa radikala motröster är avslöjande i sig själv, men ännu mer när nämnden samtidigt förvandlats alltmer till en bidragsinstitution för de stora ägarna.
Schibsted får runt 91 miljoner i stöd.
Bonnier över 160 miljoner.
Och nu extra pandemistöd.
Självklart söker Dagens ETC också detta coronastöd. Vi är lika drabbade som andra vad gäller sjukdom och begränsningar, vår viktiga kanal för att nå nya är stängd genom att möten, seminarier och event är nödvändigt att ställa in. Men samtidigt pågår en insamling och prenumerantvärvning med läsarna vars mål är att inom något år klara utgivningen oberoende av stödet.
För vi vet att det ständigt hotas.
Dagens ETC är utmanande inte bara i sitt innehåll. Vi retar många eftersom vi inte har några sjuka chefslöner, vi har ingen ägare som tar ut vinster och vi berättar allt som kallas ”affärshemlighet” öppet för våra läsare. (Själv tjänar jag 80 000 kronor om året från Dagens ETC och totalt, inklusive pension, 390 000 kronor om året.)
Ett extra mediestöd är bra i en kris. Men medieägarna kan göra lika mycket själv.
Stoppa bonusar och ägarutdelningar.
Halvera de sjuka chefslönerna.
Det vi gör handlar ju om att skydda demokrati och ta fram en mångfald nyheter om världen.
Inte sant?
Eller har ni annat motiv för medieägandet?
