Han kallades muslim, taliban, flykting, arabjävel, terrorist med mera. Omfattningen var sådan att landslaget valde att agera.
På söndagen mötte truppen journalisterna. Durmaz – född i Sverige, kristen, syrianskt påbrå – hade förberett ett uttalande:
– Jag är fotbollsspelare på högsta nivå. Att bli kritiserad är något vi lever med, det ingår i vårt jobb och det tar vi alla dagar i veckan. Men att bli kallad blattejävlel och självmordbombare och få mordhot mot mig och mina barn är helt oacceptabelt. Jag är svensk och med stolthet bär jag vår tröja och vår flagga.
Det var ett på alla sätt värdigt framträdande, särskilt eftersom att han faktiskt behövde stå där och säga att han är svensk, att han tvingades sänka sig till att bemöta giftiga påhopp av en grupp inskränkta människor som förfäras över att landslaget uppvisar mångfald.
Ja, naturligtvis är Durmaz svensk.
Den bakomliggande frågan är absurd. Som om Stefan Löfven skulle behöva redovisa sin nationalitet, sin lojalitet mot landet där han är född. Men för dem som nu har hatat och hotat honom kommer Durmaz inte att kunna bli svensk, aldrig någonsin.
Så fungerar rasismen.
Med sin föreställning om att tillhörigheten är villkorad.
Med sin godtycklighet.
Motvilligt accepterad vid framgång, massivt attackerad vid minsta motgång.
Det vet alla som följt Zlatan Ibrahimovic genom karriären. Hur han anklagats för att ha ”låg arbetsmoral”, vara ”rotlös vandrare”, en ”känsolstyrd person” och en ”skam för Sverige”, en ”landsförrädare” som ”skapar oro i ett väl sammansvetsat lag som Blågult” och ”skiter i Landet Lagom” för att han är oförmögen att förstå ”svenska idrottsrörelsen” där ”alla jobbar för varandra”.
Vissa av dessa omdömen kommer från nätets bottensump, andra från etablerade medier, som särskilt i början av 00-talet inte kunde rapportera om Ibrahimovic utan att exotifiera, etnifiera honom.
Vi har inte lämnat det bakom oss.
Rasismen finns alltid där, men just nu – 76 dagar före valet – kliver den ut i ljuset, skamlös och stärkt, till synes överallt. Ena dagen en fotbollspelare som misslyckas med en brytning, andra dagen en tv-kock som dristar sig till laga kebab på midsommardagen.
Många bär skuld till det.
Hatarna, givetvis. De kastar sig mellan att jaga Durmaz och kvinnliga kommentatorer. Enfaldens trapetskonstnärer. Men även debattörer och politiker som ansluter till eller spelar mot detta tankesystem. Positionering av svenska värderingar. Förstärkning av att kultur står mot kultur. Alarmism kring att något är på väg att förloras för alltid.
De börjar bli många nu, medskyldiga och medlöpare.
Men om en aktör ska lyftas fram som rasismens murbräcka, motor för dess normalisering, så är det Sverigedemokraterna.
Partiet står för polarisering. Ständigt dras konfliktlinjer mellan människor – mellan svenskar.
Därför är det direkt stötande när ett av Sverigedemokraternas tyngsta namn, Paula Bieler, kommenterar vidrigheterna som Durmaz utsatts för av rasister, varav många svär trohet till just Sverigedemokraterna, eller till derivaten Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling.
”Stålsatte mig och gick in på Durmaz konto för att läsa hatet. Såg istället svaren, just nu flödar stöd och kärlek. Det är en av alla anledningar till att jag älskar det här landet: Rasismen kommer aldrig få något starkt fäste här. De som tror det lurar sig själva. Tack och lov!” skriver hon på Twitter.
Jimmie Åkesson på Facebook:
”Jimmy Durmaz hade inte sin bästa dag på jobbet igår. Det har inget att göra med i vilket land hans föräldrar är födda.”
Vilket hyckleri.
Fördämningarna har brustit. Sverigedemokraterna har nött ner dem och kan nu luta sig tillbaka och bevittna förödelsen, till och med ta avstånd från, hävda nolltolerans.
Men när rasismen tilltar möter den samtidigt ett motstånd som är formidabelt, på riktigt folkligt. Förhoppningsvis känner Durmaz av det styrkeförhållandet.
– Vi står enade, vi är Sverige, sa han vid sidlinjen i Gelendzjik, bara dagar före en avgörande VM-match.
– Fuck rasism! avslutade övriga laget, med John Guidettis långfinger som utropstecken.
