Det svenska klassamhället har fläkts upp till allmän beskådan under denna kris. Människorna längst ner på klasstegen, i de fattigaste förorterna, har drabbats hårdast av viruset, därför att de måste gå till sina arbeten och för att många är trångbodda. Undersköterskor och sjuksköterskor har över hela linjen fått ta den största smällen. Många är utmattade efter denna sommar. Pandemin har kastat ett bjärt och förödande ljus över den enorma tillbakarullning av välfärden som Sverige upplevt under många många år.
Och i min demokratiska socialism ingår också följande insikt: Att detta virus är ett sändebud från en natur, från hela biosfären, om att vår artegoistiska skövling av ekosystemen till slut får konsekvenser även för mänskligheten. De döda vi nu räknar i Sverige och världen är de civila offren för det krig som förs mot naturen.
Kamrater! Jag deklarerar därför en ny start för alla våra politiska ansträngningar: Från och med nu bör vi som tillhör de progressivas skara deklarera att den långa eran av doktrinär marknadsliberalsim måste vara över. Det låter som önsketänkande, jag vet. Alla de stora bolagen och den väldiga makt som strömmar från dem och alla ekonomer, konsulter och politiska strateger som i årtionden uppfostrats i nyliberal anda, har kvar sin makt och sitt inflytande. Vi vet att det är så. Och kom ihåg: Jag är för en fungerande marknadsekonomi, men det jag vet är att ur marknadstänkandet går det inte att härleda en solidarisk samhällsideologi. Så ge marknaden vad marknaden tillhör, och samhällsgemenskapen vad den tillhör.
Klarare än någon gång sedan andra världskriget har den nuvarande krisen visat att det värdefullaste vi i slutändan har är det gemensamma: Ett samhälle är ingen marknadsplats. I de kritiska ögonblicken är det aldrig marknaden i sig som löser de avgörande problemen – endast summan av våra gemenskapsföreställningar och vår förmåga till solidaritet förmår att göra det.
Vänner! Finanskrisen för tolv år sedan pekade också på det ohållbara i vårt nuvarande ekonomiska system. Men när den krisen inträffade befann sig nyliberalismens stjärna ännu i stigande och inga reformistiska – varken socialdemokratiska partier eller vänsterrörelser – förmådde med någon kraft utnyttja krisen för en grundläggande omställning.
Idag är den nyliberala stjärnan i dalande: Ingen ropar efter mer marknad, mer privatiseringar och avregleringar för att lösa våra problem. Jo, jag vet: Det finns de som fortsätter att ropa så. Våra samarbetspartier på den borgerliga kanten gör det. De kräver enorma skattesänkningar och de vägrar stelbent att diskutera det faktum att exempelvis skolan så till den grad blivit en marknadsplats, att det som sker där nu klassificeras som affärshemligheter.
Vem finner inte detta absurt? Ja, vem bland borgerligheten har modet att stiga fram och erkänna att samma borgerlighet i årtionde efter årtionde varit direkt faktaresistent inför vad marknadifieringen åsamkat våra samhällen i form av ökad jämlikhet och sönderslagen framtidstro? Vilka av oss socialdemokrater vågar ens göra det? Jag gör det nu. Jag har haft en sommar som inte liknat någon annan i min livstid på mig att fundera.
Vänner! Villigt erkänner jag att vi under alla de år som gått borde ha stridit mycket hårdare för att vägra sänka skatter. Vi borde heller aldrig ha ställt upp på den åtstramningspolitik som slagit fast att det är bättre att betala av på en historiskt liten statsskuld än att våga ta det självklara steget: Låna pengar för att investera i framtiden. Vi har varit fega. Och folk, våra väljare har sett denna feghet, och efter hand har alltfler av dem därför troppat av och gått in i likgiltigheten eller till slut hemfallit åt högerpopulism.
Kamrater! Socialdemokratin äntrade den historiska scenen med stora, omvälvande anspråk: Nya himlar, en ny jord. Fåtalets ekonomiska makt skulle brytas. Och mitt eget parti levde på denna vision i nästan ett sekels tid. Själva visionen omformade människor, gav dem tillträde till nya horisonter, även när verkligheten ofta gjorde den svårrealiserbar. Än idag är det detta sociala kapital som gör att en tredjedel av väljarna fortfarande har kvar något slags förtroende för socialdemokratin. Men, som vi alla vet: Detta sociala kapital har länge förötts.
Kamrater! Vänner! Det här är inget tal som rymmer konkreta reformer eller några siffror. Jag talar här ur den kollektiva erfarenhet som en rörelse besitter genom långt mer än ett sekel. Det här är ett försök att börja om. Jag har helt enkelt nått den punkt i mitt politiska liv där ett vägskäl öppnat sig: Vitalisering eller borttynande.
Borgerligheten kommer att bli chockerad. Jag tänker inte läsa ledarsidorna i den borgerliga pressen imorgon. Jag kommer att gå ut på stan och i människors ansikten avläsa deras reaktioner.
