Ledare: Varsågod för dålig stämning

De är bröder, men de kommer aldrig att bli behandlade på samma sätt. Där den ena kommer att ha förtur i samhället utan att behöva göra något alls, kommer den andra att bemötas med strukturell diskriminering och misstro. Han kommer att få slåss för varenda liten sak, ta strider i vardagen som andra inte behöver att ta. Han kommer alltid att behöva kämpa hårdare. Bevisa mer. Vara lite mer tillskrivet tacksam för saker andra inte behöver vara tacksamma för. 

De vet inte detta just nu när de sitter här och leker, men de kommer att få veta. Och de kommer att få leva med det i hela sina liv, om inte vi gör något nu.

Själv blir jag aldrig bedömd eller behandlad utifrån hud- och hårfärg. När jag står i kön till krogen vet jag att jag kommer att komma in.  

När jag kör bil på natten eller tidiga helgmorgnar vet jag att om jag blir stoppad beror det inte på mitt utseende utan för att jag helt enkelt har kört dåligt. Jag är inte särskilt suspekt. 

Om jag skulle söka jobb (och arbetsgivaren inte visste att jag är fackligt aktiv) skulle mitt namn kvalificera mig direkt till gå-vidare-gruppen. 

I vardagen hör jag ofta folk prata eller skämta med undertoner av rasism. De ingår i det som vi brukar att kalla vardagsrasism, tillsammans med alla typer av vardags-
diskriminering mot folk som inte blir betraktade som svenskar. 

”Diskret” rasistiskt snack lämnar alltid en bitter eftersmak, en kall känsla i bröstet. Men det är få som säger något. Och jag brukar inte alltid säga något heller. Det får ju inte bli dålig stämning, ungefär. De finns överallt runtom, de där undertonerna. Jag använder mig säkert av dem själv ibland också. Inte medvetet, men väl strukturellt. 

Och jag känner en otrolig vanmakt. Maktlöshet.

Som att jag inte kan förändra något. 

Och det är sant. Jag kan inte förändra något. Själv.

I riksdagsvalet 2010 fick rasistpartiet Sverigedemokraterna 4,17 procent i Stockholms län.

Det känns säkert ganska bekvämt för oss stockholmare att vårt område verkar lite mer befriat från rasism än andra städer, eller landet som helhet. Men betyder det att bara var 25:e stockholmare är rasist? Säkert inte. Snarare har vi nog en jävla tur som inte har fler öppna rasister, just nu. Men det betyder samtidigt att det är helt nödvändigt att var och en av oss tar personligt ansvar för att det inte blir fler. 

När Jimmie Åkesson kom till Södermalm fick han en tårta i ansiktet. Det är så klart ett väldigt slöseri på tårtor att kasta dem på rasister, men ord i motstånd mot både det vi avfärdar som vardagsrasism och öppen rasism är aldrig bortslösade ord. Och maktlöshet är ett övergående tillstånd för oss som är priviligierade. 

Vi är skyldiga varandra att fixa dålig stämning varenda gång det bjuds. Varje ord, motståndsyttring och ifrågasättande av rasism och rasistiska undertoner är ett steg. Tillsammans behöver vi ta några miljarder. 

Jag börjar här. Inga fler rasistiska uttryck i min närhet. Jag är beredd. De ska inte passera. Varsågod för dålig stämning.