Jag hör, som praktiskt taget alla andra, naturligtvis till dem som är djupt oroade över att det tycks så otroligt svårt att bryta utvecklingen. När man hör om en tolvårig flicka som blir skjuten i en förort, om vägspärrar upprättade av kriminella gäng eller om så kallade förnedringsrån – ja , då känner man vanmakten och adrenalinet strömma genom kroppen.

Man vill att en förändring sker nu, direkt, över en natt, ty så här kan vi inte ha det.

I det här läget är det verkligen viktigt att var och en av oss också försöker lugna ner oss och se realistiskt på det som äger rum. Den som tror att problemen med gängkriminalitet kan åtgärdas så att säga över en natt har fel. Det kommer att ta år – många, många år – innan problemen minskar på allvar. Det är inte bara ett antal unga, kriminella vuxna som måste stoppas, det är ju ett helt klassamhälle som måste brytas upp.

Massiva sociala satsningar i utsatta områden krävs. En ny skolpolitik som inte är så segregerande som det marknadifierade skolsystem vi har idag är en annan nödvändig ingrediens. Det som också krävs är att migrationen till Sverige hålls på en rimlig nivå under lång tid. Det råder svår bostadsbrist i detta land och arbetslösheten är skyhög bland nyanlända, vilket sammantaget riskerar att göda jordmånen för kriminaliteten.

Tyvärr är det knappt alls det som diskuteras när gängvåldet kommer på tal. Det drar just nu alltmer mot att det enbart är hårdare tag och apokalyptiska tonfall som gäller. Och visst, även jag anser att det är nödvändigt med de skärpningar av till exempel vapenlagar som skett och det finns fler ändringar som kan vara bra, till exempel visitationszoner eller tillåtande av anonyma vittnesmål.

Men ändå: Så länge så pass litet görs åt grundproblematiken kommer hårdare tag inte att hjälpa särskilt mycket. Och grundproblematiken är denna: Tusentals unga män och till och med barn står idag i ett läge där de inte tycker sig ha någon chans att skaffa sig inkomst och status än att gå den brottsliga vägen. Den överväldigande majoriteten av människorna i de utsatta områdena är skötsamma och vill göra rätt för sig. De är förtvivlade över gängens makt.

Rikspolischef Anders Thornberg intervjuades i radions P1. Han fick frågan om polisen har förlorat sitt våldsmonopol. Om han hade svarat ja på den frågan, ja, då vore detta land Sverige i en verklig katastrofsituation. Våldsmonopolet är som bekant själva minimidefinitionen på en fungerande stat. Men han svarade givetvis nej. Han menade att vi bör vara försiktiga med orden också. Var det exempelvis verkligen ”vägspärrar” som upprättades av kriminella i Göteborgs förorter? Nej, inte i någon rimlig mening. När kriminella stoppar bilar och lyser in i förarsätena så är det en kriminell och kränkande handling – men det är inte så att hela områden fallit utanför polisens våldsmonopol.

De ord vi använder för att beskriva läget formar själva vår verklighetsbild. Jag har reagerat på att moderatledaren Ulf Kristersson hävdar att ett krigstillstånd råder och att de gängkriminella liknas vid terrorister. Men att jämföra situationen i Sverige med den som rått i Irak eller Libyen är helt enkelt inte vettigt. Det jagar bara upp människor.

De omtalade förnedringsrånen, senast det som ägde rum på en kyrkogård i Solna, har upprört oss alla mer än mycket annat. Men har dessa förnedringsrån blivit vanligare? Det verkar inte så. När Svenska Dagbladet talar med polisen runtom i landet ser det inte ut så. De förekommer, har länge gjort det, de är vidriga, men fenomenet går i vågor och det ser inte ut som att de blivit vanligare.

Det är oerhört tacksamt för medierna att berätta om förnedringsrån och vägspärrar – det ger läsare och klick och adrenalinet strömmar genom våra kroppar när vi hör om det. Men risken är stor att svenska folket får en totalt överdriven bild av situationen och att politikerna ännu mindre fokuserar på det som verkligen behövs.

Förebyggande åtgärder.

Massiva välfärdssatsningar.