När ursprungsbefolkningarnas representanter möts på ett FN-möte är oron stor över att så många av de landområden de bebor nu står inför hänsynslös exploatering – på jakt efter mineraler som behövs för all elektrifiering och alla batterier. Skulle alla fordon på jorden idag ersättas av eldrivna motorer kommer behovet av dessa mineraler att fyrdubblas fram till 2040, säger en talesman. 

Det är verkligen inga småsaker vi talar om, varken materiellt eller i moralisk mening. Den amerikanska ursprungsbefolkningen upplever tydligen att ingen som helst demokrati fungerat när en massa bolag ansökt om utvinningsrättigheter i Nevada, för att ta ett exempel. 

Att höra till en urbefolkning och ta strid för miljöfrågor är faktiskt en av de farligaste saker en människa kan utsättas för. Förra året mördades ett 50-tal sådana aktivister i exempelvis Sydamerika. 

Men grön kolonialism? Det här är svåra saker att skriva om för sådana som mig, som hoppas så starkt på just en grön omställning. Det jag egentligen önskar och tror på, det vill säga en nedskruvning av hela tillväxtfilosofin, är det knappast någon beslutsfattare överhuvudtaget som tror på. Knappast någon tror på det – ord och termer som nerväxt, downsizing och civilisationskritik har nästan försvunnit ur all debatt. Sådant avfärdas som helt orealistiskt. Den grundläggande tanken är överallt att vi, det vill säga denna planetära, kapitalistiska civilisation ska fortsätta precis som förut med all materiell tillväxt och överkonsumtion - det enda som byts ut är energislagen. Förnybart istället för fossilt. 

Att då komma dragande med miljöhänsyn kan även av många som på djupet oroar sig för uppvärmningen, upplevas som att man ställer sig i vägen för den förnyelse av teknologin som behövs. 

Världens urbefolkningar, från samerna i norr till olika urfolk i Sydamerika, lever ofta i de sista, oexploaterade utkanterna av den moderna världen. Och de står i vägen. Med sin kultur, sina kroppar, sina liv. De krånglar till det när världen ropar efter nya gruvor för få fram zink, tenn, lithium, jordartsmetaller, koppar och inte minst virke eller odlingsmark för sojabönor till djurindustrin. Och det de utsätts för kan knappast definieras som något annat än just ”grön kolonialism”. 

Ja, det var grön kolonialism när den förre näringsministern, socialdemokraten Karl-Petter Thorvaldsson, sa ja till en gruva i Gallok. 

Aktivister som vill skydda hotadnatur och hotade arter kan framstå som bromsklossar när vindkraftverk, till lands eller till sjöss, ska anläggas. 

Men i många fall kommer ingen alls att protestera eller säga emot. Från de enorma havsbottnar som nu sonderas för att där bedriva materialutvinning hörs enbart tystnad, ty där bor ingen människa alls. Därifrån kommer inga protester att höras den dag havsbottnarna, med sin sannolikt stora men outforskade biologiska mångfald, exploateras. 

Risken är uppenbar att många av de misstag och övergrepp som begicks under den förra industrialiseringen, den bruna, kan återupprepas under den pågående gröna industrialiseringen. 

Problemet är att detta knappast har varit eller är någon stor eller djup diskussion inom vänstern och än mindre inom arbetarrörelsen i snävare mening, där sysselsättning nästan alltid kommer först. Och på högerkanten är exempelvis vindkraften antingen bara en jävla fråga om utsikten eller också säger Försvaret nej på grund av säkerhetsskäl. 

Kommer vi att få en diskussion om en annan civilisation? Nej, inget tyder på det. Den absurda situationen har dessutom uppstått att man kan få höra att i valet mellan fyra graders global uppvärmningen och öppnandet av en och annan gruva, så får man acceptera en och annan gruva. Det är antagligen sant. Men det som då lätt förbises är att ju mer utarmade ekosystemen blir, desto sämre står de emot de klimatförändringar som pågår. 

Nyligen hörde jag en person sörja över att temperaturökningen tycks ha utrotat alla de grodor hen såg i sin barndom. Jag delade den sorgen. Men det är knappast den globala uppvärmningen som är skyldig till det - det är alla vägar, byggnader, fordon och anläggningar som ingår i vår civilisation som ju ändå ska drivas vidare fast med annan energi. Det är det som dödat grodorna. 

Det är okej att känna förtvivlan. Målkonflikterna är reella, både materiellt och moraliskt. Men det är inte okej att blunda för de fruktansvärt svåra målkonflikter som finns mellan biologisk mångfald och utfolksrättigheter å ena sidan - och världens behov av mineraler å den andra. 

Den som blundar blir en hantlangare för den där gröna kolonialismen.