Decemberöverenskommelsen sprack i fredags efter att de mest missnöjda kristdemokraterna drivit fram det på kd:s riksting. Men det var Anna Kinberg Batra som vred om kniven i överenskommelsen. Det gjorde hon naturligtvis av rädsla för den interna opinionen i det egna partiet. Hon är en moderatledare som inte har många orsaker att le (och därför hellre klagar på att Löfven vågar le).

Länge hölls moderaternas olika falanger ihop av de gemensamt önskade skattesänkningarna. Nu är skattesänkningar inte längre något som kan entusiasmera som förr. Missnöjda moderater lät Decemberöverenskommelsen kanalisera alla bitterheter och Anna Kinberg Batra orkade inte stå emot.

Under fredagen hade jag av olika skäl stängt av alla nyheter och fick inte förrän på kvällen veta vad som inträffat. Det kändes underligt. Man missar nyhetsflödet i sex timmar – och sedan vaknar man plötsligt upp i ett Sverige som liknar ett Tea Party-land. För det är faktiskt vad det här handlar om.

Sverige är på väg att bli styrt av ett slags missnöjets extremism i de borgerliga väljarleden och det missnöjet existerar också delvis i ledningarna för de borgerliga partierna. I förra veckan plockade Ebba Busch Thor bort den tidigare ekonomisk-politiske talesmannen för KD, Jakob Forssmed, en man som definitivt inte har någon Livets Ord-liknande bakgrund. Han är mer allmänborgerlig och förhållandevis pragmatisk. Bortplockandet av Forssmed, som jag ser som uttryck för ett sektbeteende, dränktes emellertid av striden om Decemberöverenskommelsen. Och ut ur den klev i söndags kväll, under partiledardebatten i SvT, en Busch Thor som var väldigt offensiv och som troligen gick hem väldigt bra hos svårt missnöjda borgerliga väljare över hela linjen.

Den amerikanska Tea Party-rörelsen höll länge hela det republikanska partiet som gisslan och gör det delvis än. Varje kompromiss blev omöjlig. Republikanska politiker avkrävdes eder om att aldrig bidra till att höja skatter och till slut var de, under en budgetkris, faktiskt beredda att störta hela landet i kaos. Tea Partyrörelsen representerade visserligen bara en militant högerminoritet i det amerikanska samhället men lyckades ändå, år efter år, bestämma tonen i hela politiken.

Och nu ser det nästan ut som om de svenska kristdemokraterna kan vara på väg att spela en liknande roll i Sverige. De politiker som nu har störst inflytande i KD är de unga miltanterna i KDU och en nyvald partiordförande med samma bakgrund.

Det tragiska är att denna militanta kristdemokrati backas upp av en rad tunga opinionssidor, som Dagens Industris, GP:s och Svenska Dagbladets ledarsida. Dessa har bedrivit kampanj mot Decemberöverenskommelsen från dag 1. I sista hand bygger den kampanjen uppenbarligen på en frustrerande känsla av att det e g e n t l i g e n finns en borgerlig majoritet i det här landet – om man räknar in Sverigedemokraterna. Det är det underförstådda antagandet i hela deras argumentation.  Varför är det inte vi som har regeringsmakten? Sammantaget är vi ju störst?

Att valet 2014 blev det sämsta valet för traditionell borgerlighet i modern tid är ett helt förträngt faktum. Nästan tio år av alliansstyre ingav många borgerliga politiker och väljare känslan av att det här landet bara kan styras av oss, allt annat är onaturligt (ungefär så som socialdemokrater resonerade vid valförlusterna 1976 eller 1991).

Den falang som nu tagit över i kristdemokratin är i grunden alltför smal för att vinna terräng på de frågor som ligger dem närmast om hjärtat: kristen tro, kritik av den fria aborten, hemmafrugynnande vårdnadsbidrag och liknande. Men genom att gå i spetsen för upphävandet av Decemberöverenskommelsen har den funnit ett sätt att kanalisera ett mycket djupare och bredare borgerligt missnöje som går långt utanför snäva kd-kretsar. Det är det missnöje som varje bitter morgon frågar sig självt: Varför har inte borgerligheten makten när det egentligen finns en majoritet för det?

Ebba Busch Thor gjorde en skicklig insats i partiledardebatten i söndags kväll. Hon har den retoriska förmågan. Hon kan komma undan med att framställa Löfven som en hånleende äldre man, trots att det är härskarteknik hon sysslar med. Hon är medial. Hon är ung. Många kommer att tycka att hon är en frisk fläkt. Ja, många inom borgerligheten saknar en politiker att älska (det är därför de är extra föraktfulla mot Löfven) och jag fruktar att Busch Thor i alla fall på kort sikt kan vinna terräng bland många allmänborgerliga väljare som känner det där missnöjet.

Men Ebba Busch Thor är, trots att hon leder ett miniatyrparti, just den politiker som kan starta en förödande Tea Party-logik i Sverige där sittande regering får allt svårare att regera. Det kommer i så fall att ske i ett läge där utmaningarna när det gäller flyktingpolitiken är enorma och behovet av progressiva välfärdsreformer är skriande. Effekten av den KD-initierade militansen riskerar bli ökande politisk apati hos stora delar av befolkningen. Jag kände det själv i fredags när jag till slut fick höra vad Busch Thor och Anna Kinberg Batra åstadkommit: jag började förakta politiker, vilket jag nästan aldrig gör.