BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Föreställningen träffade rätt i hjärtat. Det gjorde även känslan att vi alla satt där, på bänkar eller gräsplättar, och fick kulturen serverad. Oavsett hur panka vi är den här sommaren, i en park som ger människor utrymme att bara vara. Ett utrymme som är möjligt tack vare allemansrätten. Det är den rättighet som gör att vi kan dansa i skogen, sola på stränder och ta del av naturen, utan att behöva äga den.  

Föreställningen växlade språk mellan persiska, franska, rumänska och svenska. Så samsades det internationella med det på många sätt unika för Sverige – det öppna och offentliga utrymmet.

Men det är inte alla som är nöjda med den ordningen. Det finns många markägare som vill ha undantag från allemansrätten. De är inga stora fans av det öppna Sverige. Och det är varken ovanligt eller konstigt att de som redan har anser sig ha rätt till mer, alltid på andras bekostnad. Dessa andra som får ge upp sin rörelsefrihet för de priviligierades inbillade rättighet att ha naturen för sig själva.  

Och visst, vi behöver inte milsvid med tillgänglig grönska i staden (framför allt inte innanför tullarna). Men ska det byggas ut, expanderas och exploateras så ska det vara till för alla. I dag ser vi uppsvällda gallerior breda ut i sig över stadens kvadratmetrar tillsammans med dyra bostadsrätter. Det offentliga rummet, där vi alla kan röra oss, krymper och blir alltmer kommersialiserat. Det tillrättavisar dig och berättar hur du ska vara för att passa in, säger att hit kommer du bara om du har pengar att spendera.

Samtidigt förändras våra parker och gator allt snabbare. Plötsligt sätts stängsel upp i utrymmen för att avvisa hemlösa och bänkarna blir allt mindre bekväma – om de alls finns kvar. Både i de små justeringarna och den stora stadsplaneringen stängs de med minst pengar ute.

Parkteatern påminner oss om ett annat sätt att se på staden, i stället för pengatecken som skymmer ögat. Parkteatern påminner oss också om hur mycket som går att åstadkomma med politik, och vad vi riskerar att förlora om vi inte värnar om våra gemensamma utrymmen. Det är trots allt där vi kan möta varandra, oavsett hur panka vi är den här sommaren.

Därför behöver vi politik som kräver en demokratisk planering av staden, värnar allemansrätten och öppnar upp snarare än stänger ute. Så kan traditioner som Parkteatern få leva vidare, och träffa oss rätt i vårt sommarhjärta.