Juletid är uppföljarnas tid, inte bara på bio. Kanske är det traditionens sätt att förankra oss i tidens cirkulära mönster, känslan av upprepning. Nyligen publicerade Entreprenörskapsforum (en forskningsstiftelse finansierad av offentliga och privata aktörer) en rapport skriven av den (ny-)liberala debattören Johan Norberg: En värld i rörelse 1990–2015: Utveckling och ojämlikhet i globaliseringens tidevarv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ännu en gång framför han att välståndet har ökat dramatiskt och fattigdomen minskat lika dramatiskt i fattiga länder, vi lever längre och är mer välutbildade. Norberg älskar global marknadsliberalism och förstår inte varför inte alla andra också gör det. Hans analys av motståndet landar i att framstegen främst har skett i fattiga länder och att en del människor i rika länder inte upplever globaliseringen som lika gynnsam för dem, relativt sett.
Jag tänker på världsuppfattningar. Från skolbokens genomgång av -ismer, till den fragmentisering av världsbilder med individuella russin-ur-kakan-plock och okritiska bubblor som vi ser i dag. På ett sätt är det ju fantastiskt, att vi får leva i en tid, på en plats, där inte bara en världsuppfattning får råda. Så många har inte den lyxen! Samtidigt får vi inte bli så dumma att vi förväxlar detta privilegium med att slentrianmässigt hålla fast vid en världsbild. För vilken världsbild vi har, och agerar utefter, påverkar andras liv.
Många delar Norbergs syn, men många ser också att globaliseringen har förlorare. Lösningen enligt vissa är mer av samma, mer internationell handel och global specialisering, men även då är det svårt att inte landa i frågan hur globaliseringens vinster ska fördelas. Fördelningspolitik och trygghetssystem, ropar till och med liberala Sydsvenskan i sin text om rapporten. Det är ”bara” miljöpåverkan av den nyliberala modellen som på mystiska vis alltid undviks. För förutom de socialt destruktiva konsekvenserna, är redan den nuvarande globala specialiseringen extremt sårbar och ekologiskt förödande. Monokulturer saboterar alla ekologiska funktioner som människor och djur är beroende av, handelns långa transporters utsläpp, naturkapital bränns i snabbare takt. Vi kan inte blunda för det.
Som djupgröna humanekologer i Lund himlade vi med ögonen åt Norberg efter att ha sett hans okritiska dokumentär ”Globalisation is good”, flitigt slängandes sitt blonda hår och med en Gilderoy Lockhart-blick in i kameran. Han var som en svensk Björn Lomborg (jag var på en gästföreläsning med Lomborg på ekonomicentrum i Lund, där han på allvar sade att om alla bin dör så löser marknaden det, och studenterna i salen nickade beundrande). Okunnigheten om naturens förutsättningar som grund för allt mänskligt bygge var fullständig. När vänner på andra utbildningar hade stor respekt för samma Norberg och Lomborg fattade vi ingenting. Och de fattade inte vad vi var så upprörda över.
Alla andra har inte samma kunskap som jag, och jag har inte samma kunskap som alla andra. Att vi får ha olika världsuppfattningar är bra. Att vi har olika världsuppfattningar är både bra och utmanande. Men när skillnaderna blir väldigt stora, samtalet mellan oliktänkande grupper blir hårt och slutet, kan det också få destruktiva konsekvenser. Vi måste försöka förstå och förklara för varandra hur och varför vi tänker olika. Det är nödvändigt om vi vill nära vänlighet och fred. Ibland vill jag slå folk i huvudet som inte förstår hur viktiga klimat- och miljöfrågorna är. Men vi måste kunna diskutera snarare än att slå varandra i huvudet. Kanske kommer många av oss stöta på sådana situationer i jul, med diverse släktingar med olika politiska uppfattningar. En perfekt chans att börja öva. Gör det!
