Det är väl lika bra att slå fast det med en gång: tillväxtepoken är över. För tio år sedan, 2007, kom min bok Tillväxtens sista dagar. Titeln var både bildligt och bokstavligt menad. Boken ifrågasatte tillväxtnormen (som mellan raderna sagt även de flesta så kallade normkritiker tycks köpa), argumenterade för att världsekonomin höll på att gå i väggen, samt för det snara utbrottet av en finanskris.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är tveksamt om den globala ekonomin någonsin har varit större än år 2007. Sedan dess har vi sett en rejäl nedgång (2008–09), följt av halvlama återhämtningar och nya nedgångar. Visst finns länder vars ekonomier har vuxit övertygande även på senare år, länder som Kina och Indien. Men på de flesta håll är bilden en annan. Så är exempelvis Europaekonomin fortfarande mindre än vad den var 2007.
Många OECD-länder står i bästa fall och stampar. Några säger sig växa, som USA. Men detta är i teorin. Den tillväxt som har registrerats sedan 2008 har i mycket varit en kreativ bokföring, där centralbanker har överöst finansmarknaderna med billiga krediter som har satt fart på spekulation och börsuppgångar. Sett till ekonomiska fundament framträder en annan bild.
För sanningen är att medelklassen runt om i västvärlden är på väg att sjunka genom golvet. Vad är det som händer?
Tillväxtepoken – vårt materiella välstånd! – har skapats ur en rik tillgång på billig olja. Det är en förutsättning som snabbt håller på att försvinna. Utvinningen av vanlig råolja i världen ”peakade” redan 2005. En epokgörande händelse som på många sätt har varit utlösande till den röra som världen befinner sig i tio år senare.
Hela vår värld är dopad i olja. Stiger oljepriset till höga nivåer får det därför långtgående följder – världsekonomin bromsar in, vilket i sin tur utlöser kedjereaktioner av sociala, finansiella och politiska konsekvenser.
När oljeutvinningen upphörde att växa 2005 steg oljepriset snabbt för att kulminera på rekordhöjder sommaren 2008. Inflationen skenade i den amerikanska ekonomin, liksom boräntorna, och bensinpriset mer än fördubblades. Miljontals amerikaner som hade beviljats bolån på skakiga grunder hamnade på obestånd. En bolånekris bröt ut, som snart spred sig till hela finansmarknaden. Finanskrisen briserade i september 2008 och sedan dess har världen inte varit sig lik.
Tillväxtepoken tog slut 2007–08.
Tillväxt kräver rik tillgång på billig energi och här har världen förändrats. Oljebranschen tvingas nu alltmer förlita sig på dyr och lågvärdig fossil energi (typ skifferolja) som snarare är ett sänke än en motor för ekonomin. Och, nej, förnybar energi kan inte driva ett globalt tillväxtsamhälle.
Den värld i sönderfall som vi nu bevittnar är i mycket en följd av att mattan har ryckts undan för den Globala Tillväxtekonomin. Eurokriser, fallerande stater och epidemisk populism – alla är de symptom på denna nya verklighet.
Frågan att ställa borde alltså vara hur vi bäst anpassar samhället till en värld Bortom Tillväxten. Fast för denna fråga lämnas inget utrymme i en debatt där expertisen uteslutande fixerar sig vid symptomen och politikerna vid att inte se någonting.
