I USA sitter en president som inte klart vill ta avstånd från en man som med berått mod kört in i en folkmassa och därmed gjort sig skyldig till ett terrordåd.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Och i Indien, i Turkiet, i Ryssland ... Ja, även i Ungern, Tjeckien och Polen ... De onda symptomen skockar sig som ovädersmoln över våra huvuden.

Vi är mitt inne i en ideologisk förändring vars omfattning vi inte kan överblicka. Det som nyss var omöjligt att säga kan nu få applåder. Det som nyss var normalt framstår som anmärkningsvärt.

Fler och fler börjar tala om hårdare tag, hårdare straff, många fler poliser, ett mycket större försvar.

Ovanpå detta kommer strömmen av alternativa fakta, post-sanningar, avsky för seriös journalistik och misstro mot vetenskapen när den kommit fram till resultat som inte passar den egna världsbilden.

Länge har jag intresserat mig för hur man ska förstå ideologiska förändringar. Jag hade till och med ett större forskningsprojekt om saken i början av 1980-talet. Då gällde det framför allt den förändring som symboliseras av årtalet 1968. Sedan dess har vi varit med om den ”konservativa anglosaxiska revolutionen” kring 1980 (som den franske ekonomen Thomas Piketty talar om).

Och nu är vi med om något som få har upplevt sedan andra världskriget. Nationalismen är på marsch. Människor som uppfattas som exotiska ska uteslutas ur folkgemenskapen. Ursvenska sporter ska odlas, som varpa och stångstötning. Karl XII vördas av självutnämnda Sverigevänner.

Mycket i detta är löjligt, men det skrämmande överväger. När Ian och Bert för 25 år sedan skakade fram sitt parti ur en artikel på DN Debatt gjorde de först succé men framstod strax som skrattretande. Ny Demokrati kunde inte tänkas utan flyktingvågen från det som en gång varit Jugoslavien. Sverigedemokraterna hämtar på liknande sätt sin smutsiga energi ur motsvarande, ännu mer omfattande ström av människor från Mellanöstern och Afghanistan. Men Sverigedemokraterna framstår inte som lika löjliga som Ian och Bert. Visst förtjänar de att skrattas åt, Jimmie och Mattias och Jomshof, men framför allt är de ytterst obehagliga. Det är den tid som är vår samtid som gör dem farliga.

Till höger om dem finns de tvättäkta nazisterna som syns och hörs mer och mer, tar sig plats i Almedalen, på Bokmässan och i rader av demonstrationer.

Och på andra sidan finns moderaterna som är in i märgen kluvna i sin inställning till SD. Det som i moderata ögon talar till SD:s fördel är deras ekonomiska politik som ligger mycket nära Moderaternas, efter några tvära kast för några år sedan när Jimmie och hans gäng övergav motståndet mot vinstuttag i välfärden och annat som kunde sticka de borgerliga partierna i ögonen.

Arm i arm med Sverigedemokraterna skulle Moderaterna ha en behaglig väg till makten, såvida de också fick C och L med sig. Men stora delar av partiet tvekar. Anna Kinberg Batra fick avgå vilket inte innebär att dilemmat är ur världen. Tvärtom kommer det att bli värre.

Moderaternas högerflank förstärks nu av diverse större och mindre kändisar som vill kandidera för partiet. Ann Heberlein, teolog från Lund, är en av dem. I Almedalen kunde hon uppträda för SD, men hon räknar väl med att hon kan få en bättre position på Moderaternas SD-flank.

Nyligen gav hon ut en bok som heter ”Den banala godheten”. Med titeln anspelar hon på Hannah Arendts berömda ”Den banala ondskan”. Arendt tillskrev nazismens alla plikttrogna tjänstemän med Adolf Eichmann i spetsen just denna banala ondska när de med sina rutingrå åtgärder gjorde mordmaskineriet möjligt.

Arendt tvekade inte om att också detta var en verklig ondska. Heberlein menar däremot att den banala godheten egentligen inte alls är någon godhet (hur nu detta rent logiskt går ihop: att vara god utan att vara god). Det är bara en mjäkig vilja att vara snäll utan att tänka på konsekvenserna. Vi som anser att Sverige ska ha en generös flyktingmottagning, ja att vi över huvud ska beakta asylrätten – vi struntar enligt Heberlein i konsekvenserna och låter landet förfalla.

Heberlein påstår att det är lätt att överskåda konsekvenserna av våra handlingar, både på kort och långt sikt. Jag vet inte vilken värld hon lever i.

De som är banalt goda oroar sig för miljön och för vad Trump kan ställa till med. Heberlein viftar irriterat bort sådant trams. Ämnet miljö låter hon bara falla, och om Trump säger hon att hon inte så förtjust i honom men inte orolig för vad han kan göra heller. Däremot är hon ”fruktansvärt rädd för hemvändande jihadister och samhällets oförmåga att hantera dem”. Hela hennes bok skälver av denna oro. Sverige är ett land i fritt fall, och skulden till det har de banalt goda som gjort den ohämmade invandringen möjlig.

Ann Heberlein är känslig för opinionens vindar. När Fi var partiet för dagen stöttade hon Fi. Nu är hon moderat på gränsen till sverigedemokrat. Hon har det typiska klustret av åsikter som utmärker den nya våg som vi bevittnar. Miljö- och klimathot kan man lugnt strunta i.

De snabbt växande skillnaderna mellan rik och fattig är inte ens värda en kommentar. Däremot måste de främmande, de Andra, ut ur landet och gränserna stängas för alla av deras sort.

Och vad kan vi, de banalt goda, göra? Argumentera, protestera. Klargöra vilka värden som hotas. Så ska vi ta oss genom ovädret.

Svårt, ja. Men omöjligt, nej.