Eller miljökatastrof.

Under 70-talet matades vi till exempel av budskap om att antalet kineser i världen snart skulle vara så många att Kina skulle ”ta över”. Samma budskap sprids ibland om Indien och nu så kommer kurvorna som visar att Nigeria blir Afrikas största nation och kurvan är sådär skrämmande rakt upp att ingen kan se konsekvenserna.

Under de senaste decennierna har dock även andra bilder börjat dyka upp. Det låga barnafödandet gör att Italien inom några generationer ”försvinner som nation”. Ryssland blir ett mindre befolkat land och Ungern - som redan har förlorat två miljoner medborgare - kommer förtvina till ett pytteland.

Det här är populär journalistik som bara handlar om att räkna fram ökning och minskning några decennier framåt och så får man den kurva man begär. Storyn är klar. Men siffrorna säger egentligen inget alls.

Det finns en rasistisk propaganda runt detta också. Det är islamofober som driver tesen att olika länder snart ”förlorar sitt folk” eftersom andelen som flyttar in föder fler barn än de infödda. Bara om den ”rätta mamman” börjar föda fler barn kommer nationen kunna bevara den ”rätta kulturen”.

Och till slut tog sig befolkningsfrågan in i Marvels universum där Avengers Infinity Wars faktiskt handlar om att göra sig av med hälften av alla för ”hållbarhetens skull”.

Det här slarviga befolkningstänket använts även av ekonomer som ska visa en farlig framtid där vi människor är så dyra att ingen har råd att betala så att vi kan leva våra liv värdigt. Klassiskt exempel är hur svenska kommun- och landstingsförbundets visat att andelen gamla i Sverige snart blir så stor att skatterna måste tokhöjas eftersom det finns så få som kan jobba ihop de där pengarna som pensionärernas liv kostar.

I själva verket är det inga problem att finansiera ålderdomen om vi bara investerar och skapar fler jobb. Det är massarbetslösheten som gör ett samhälle fattigt, inte ålderdomen.

Alla de här teserna är enögda eftersom de missar att ett samhälle inte är - och aldrig har varit - en enkel linje på ett papper. Vi vet att antalet barn minskar kraftigt när människor får det bättre och känner sig tryggare. Vi vet också att färre människor kan göra väldigt mycket mer idag än vi kunde för femtio år sen. Per person är vi klokare och duktigare och har bättre hjälp av teknik för det vi behöver göra. Vi vet att teknik utvecklas både utifrån behov och utifrån om samhället betalar fri forskning så att saker kan utvecklas.

Vi vet helt enkelt att politik ändrar diagrammens kurvor.

Kinas gamla ledning trodde på demografernas hotbilder och införde den ökända ”ett barnspolitiken”, vilket troligen är ett av de sämre beslut man fattat eftersom man idag har det motsatta problemet. Befolkningen minskar och företagsledare bekymrar sig över vem som ska jobba i fabriken framöver. Ledningens dröm om att landets ska bli den största och mäktigaste ekonomiska motorn i världshistorien, riskerar förbli en dröm eftersom höjd BNP ofta går hand i hand med att man faktiskt blir fler.

På samma sätt har Japan, med fallande befolkning, fått allt svårare att öka produktionen, landets medborgare blir rikare (i snitt) men det blir färre händer som måste göra mer.

Och USA skulle inte vara världens ekonomiskt mäktigaste land om inte en stadig import av arbetsvilliga kommit från hela världen. (Vilket gör Trumps mur till en absurditet även rent ekonomiskt).

Den enkla sanningen är att det varken finns för många eller för få människor. Det finns nämligen exakt så många människor som det finns här och nu och det är dessa som är både lösningen och problemet på allt samhällena står inför. Oberoende om det är 3 miljarder, 7 miljarder eller om det blir 10 miljarder människor så kommer alltid dessa människor att tillsammans kunna försörja både sig själva, sina barn och sina gamla.

Antalet människor är precis rätt utifrån vad som behövs för att rädda oss från klimathotet, ju fler vi är som skapar problemet, desto fler behöver vi vara som arbetar för att lösa det.

Det här är en enkel sanning men samtidigt så svår att förstå.

Det beror på att det man egentligen diskuterar med dessa kurvor inte är människor, utan eliters behov av kontroll, nationernas ledande gruppers behov av makt. Kinas ledning var rädd för att inte kunna behålla kontrollen i ett land med extrem befolkningstillväxt och är nu rädd att inte kunna behålla kontrollen när produktionen riskerar minska med färre som jobbar.

Det är den inskränkta nationalismen som skapar befolkningshoten, inte människorna.

Ser vi det globalt och med en socialistisk jämlikhetsande som guide är ju frågan väldigt enkel att lösa. För att ett åldrande Europa ska kunna blir rikare, kreativare och jämlikare så behöver fler som vill, bo och arbeta här.

Och om Nigerias befolkning fortsätter öka mer än landet klarar finns det plats i Frankrike, Tyskland och Italien. Ja, även såklart här i Sverige.

I en global fri värld, där människor, inte bara kapital, får röra sig fritt kommer lösningarna skapas av att vi helt enkelt får leva där vi vill.