Som de forsade in, mejlen, från uppretade män och kvinnor som hade gemensamt att de enligt folkbokföringen njuter livets goda år på några av Sveriges mest välbeställda platser. Det var pensionerade direktörer i Täby, det var konsulter i Örgryte, det var moderata fritidspolitiker i Lomma.

Jag kan berätta att de inte direkt håller igen.

Handskarna i mjukaste kalvskinn kastas när någon påminner om att de liksom alla andra kommer drabbas av ett skoningslöst, rättvist virus. Livet blir begränsat. Och om du är övertygad om att du alltid förtjänar obegränsat, då blir reaktionen därefter.

Jag trodde knappt mina ögon när jag läste de där mejlen. Ilskan var overklig, pompös, som den blir när någon kompenserar för sin sårbarhet. Jag trodde i alla fall inte att att jag kunde få ett mer övertygande bevis för att coronahögern existerar, och att den havererar med prövningar som har kollektiva lösningar.

Men det fick jag.

Tove Lifvendahl bläddrade genom sin kalender.

Hon såg planerade ”upplevelser”, hon förstod att de måste avbokas. Sedan skrev hon i Svenska Dagbladet där hon är politisk chefredaktör. Inget kan definiera coronahögern mer precist än denna ledare.

Lifvendahl hade planerat att resa närmaste månaderna. Hon listar dem. Washington, Segmon, Ängelholm, Söderala, Oslo, London, Milano och Gotland. Hur många flygresor? Washington, London, Milano. Åtminstone tre. Kanske till Oslo. Kanske till Ängelholm och Gotland. Men nu blir de ju inte av.

Lifvendahl vägrar acceptera ingrepp i sin livstil.

Hon är arg, anklagande.

Inte mot corona.

Nej, mot klimatrörelsen.

Den som skulle betrakta det som en ”illgärning mot mänskligheten” att flyga varannan vecka. Den som ”satte sig till doms”, den som ville ”begränsa konsumismen i samhället”. Lifvendahl formulerar sig som om klimatrörelsen krupit in under en sten för att förtäras av skam, att det bara återstår ”en och annan hattifnatt” av det mäktiga engagemang som tömde skolorna, för resten har genom pandemin tvingats uppleva ”sin ideologi omsatt i praktik” när virusets härjningar ”satt ett resolut strypkoppel på både Kapitalismen och Marknaden”.

Var försiktig med vad du önskar dig.

Det är hennes budskap, ordagrant.

Klimatrörelsens alla naiva drömmar har förverkligats – bortsett från att viruset smittat miljoner och dödat tiotusentals. Men inga flyg! Ingen konsumtion! Och det är undergången. Konkurser och arbetslöshet. Dessutom mer esoteriska värden som uteblivna möjligheter att ”skapa gemenskaper” och fara på den ”andliga vandringen”.

Lifvendahl dansar runt i ringen. Hon tror verkligen att motståndaren hänger mot repen. Greta Thunberg (och miljoner aktivister och vetenskapen och gröna partier) har fel. Kapitalismen har rätt.

”Ingen önskade en pandemi. Men det gav oss möjlighet att pröva livet utan konsumtion och flygande. Det är ett sämre liv, ur alla tänkbara aspekter. Låt oss hoppas att vi snart kan återgå till det bättre samhället.”

Bara den som känner sig personligt angripen kan så komplett vantolka klimatrörelsens intentioner. Vem har sagt att vi ska upphöra med konsumtion, ohållbar som hållbar? Vem har hävdat att flygresor skulle vara förkastliga om den tungt subventionerade branschen faktiskt investerar sig ur sitt fossiloberoende?

Hela världen håller andan.

Lifvendahl driver då vendetta mot klimatrörelsen.

Och gnäller bittert om sina inställda flygavgångar.

Nej, coronahögern är inte vidare smidig.

Förra gången hoppades jag att pandemin skulle bryta ner en mental barriär, att personer som Lifvendahl äntligen ska förstå att de inte är undantagna, fredade, och att de kommer till insikt om att även klimatkrisen snart gör definitiv skillnad i deras tillvaro.

Jag tror att det blir så för många.

Lifvendahls ledarsida bryr sig däremot överhuvudtaget inte om klimatfrågan. Den är upptagen med att låta klimatrörelsen schavottera. Och med andra strider, som att försvara rätten att säga n-ordet på svenska universitet.

När man faktiskt åstadkommer något som adresserar klimat handlar det mest om att skälla på flyg- och bensinskatt eller att ge utrymme till danske klimatförnekaren Bjørn Lomborg, som nu senast tycker att vi ska välkomna planetens upphettning för att virus sprids snabbare i kyla.

Eventuellt skulle redaktionen intressera sig för klimatkrisen om den hade på sig niqab eller råkade säga hen.

Svenska Dagbladet är bortom räddning.

Lifvendahl kommer att publicera fler texter om att samhället som förstör framtiden är det bättre samhället. Och kalendern kommer vara lika koldioxidmättad nästa år, eller hur lång tid det nu tar för hennes älskade fossila ekonomi att reboota.