Världen visar sig alltför ofta vara en hemsk plats. Den är fylld av orättvisor, kamper som pågår i generationer, död och förnedring. Jag försöker, så gott jag kan, att dra mitt strå till stacken. Min aktivism är min kampmetod och det har tagit mycket tid och uthållighet och samtidigt har det ibland känts som att jag inte kommit någonstans. Jag vill inte tala för alla aktivister i Sverige nu men jag kan tänka mig att många delar denna känsla. Att stånga sig blodig mot en vägg för att förflytta gränserna några millimeter närmare en rättvisa. Det är både tröttsamt och otacksamt ibland, men samtidigt ett val man gjort för de millimeter man får är guld värt.

Men jag tycker mig se ett mönster som drabbar aktivister så fort de höjer rösten. Nästan som på rutin är det människor som kommer fram och frågar varför man inte engagerat sig i, eller uppmärksammat just deras fråga. Varför finns inte ett Ship to Kurdistan? Vad tycker jag egentligen om IS då man inte sett att jag tagit avstånd? Varför har jag inte sagt något om HBTQ-rättigheter/miljöförstöringen/textilarbetare i Bangladesh? Bryr jag mig inte om dem och deras kamp? Är inte deras lidande och orättvisa tillräckligt avskyvärd för mig att engagera mig i för att bryta?

Exempelvis under Hijabuppropet fick vi frågor varför vi inte gör en kampanj för att uppmärksamma alla de tjejer som tvingas bära hijab. Vi svarade: ”Ingen hindrar er från att göra det”. För många år sedan ville en man prompt diskutera bolivianska revolutionen med mig. Som att han utgick ifrån att jag visste allt om den. Jag är ledsen. Hur mycket jag än skulle vilja det så är jag inte motståndets Nationalencyklopedi. Jag har inte kunskap om alla kamper och har heller ibland inte tiden eller intresset att sätta mig in i allt. Betyder det automatiskt att den som önskar att jag ska föra hens kamp inte själv ska göra det då? Nej.

För jag kan inte förstå vad det är som hindrar människor från att engagera sig och driva sin egen kamp. Ingen kommer driva den åt dig. Förändringen startar hos dig. Och Gud vet att världen skulle behöva fler aktivister.

Samtidigt ska jag vara ärlig. Är mediarapporteringen skev? Absolut. Får alla orättvisor i världen samma uppmärksamhet? Långt ifrån. Men varför sitta och vänta på det? Skapa uppmärksamheten! Varför vänta på rättvisa? Det är ingenting som kommer med posten. Rättvisa kommer med kamp. Och att lägga över det ansvaret på de som redan kämpar är ansvarslöst. Vi gör vårt bästa och att rikta kritik mot oss är att skjuta åt fel håll.

Jag vet, egentligen borde jag inte bry mig. Jag är inte aktivist för att bli älskad av folk eller få cred. Men det känns. När den otillräckligheten som jag konstant själv känner också påpekas av utomstående. Tro mig, vänner. Hade jag kunnat föra alla kamper hade jag gjort det. Men jag är inte Superwoman. Men jag är en människa som mer än gärna supportar och hyllar dig i din kamp så mycket jag själv orkar.

Håll inte andan i väntan på en förändring. Andas ut och kavla upp ärmarna.

Eller som Malcolm X en gång sa: Nobody can give you freedom. Nobody can give you equality or justice or anything. If you’re a man, you take it.