När skogar, älvsträckor och vidder fråntas sin identitet för att bli del av ett industrilandskap – timmerplantage, gruvtäkter, torrfåror och vindkraftparker – är det inte bara naturen som skändas. Också människor skändas. Inte undra på att många är förbannade.

I nuvarande tidevarv då klimatpåverkan föder allt fler bränder, översvämningar, stormar och torrår i ett allt större kaos försöker vi undkomma genom att ersätta det fossila med timmer, fortsatta torrfåror, jordartsmetaller och vindkraftparker. Många protesterar när de ser hur naturen industrialiseras samtidigt som skolor, vård, affärer och polis raderas ut. Av ekonomiska skäl, som det heter.

När Dagens Nyheter häromveckan beskrev hur Raglunda – en kommun som levererar nästan tio procent av el från svensk vattenkraft – bestulits från allt mer av det som får ett samhälle att fungera och nu istället känner hot från vindkraftsparker vars vinster förs ut ur kommunen på samma sätt som vinster av vattenkraft förs bort och vinster från kalhyggen ända sedan träbaronernas tid hamnat hos fåtalet.

Skogen, vattenkraften, järnet – och nu vindkraften...

Resurserna på ett ställe, vinsterna på ett annat. Så urlakas glesbygd av beslutsfattare och ägare som är mer intresserade av finanskapital i form av siffror på konton än av verkligheten. 

Det berättas att partierna inför nästa års val måste låta som om de bryr sig om människor som bor i glesbygd, varje röst kan avgöra vilket block som kan bilda regering. Det skvallras om pr-firmor som ska sälja koncept för retorik. Konsulter som ska slipa på formuleringar i glesbygdsprogram och talskrivare som ska lägga in fina fraser om glesbygden.

Det är tröttsamt. Hade minsta äkta vilja funnits hade till exempel planerna för vindkraftparker i havet sjösatts för länge sedan, de byråkratiska hindren begravts och militärens envetna veto tagits bort. Hade vilja funnits hade den S-dominerade regeringen – för att inte tala om oppositionspartier – vare sig försökt smita undan EU:s vattendirektiv eller motarbeta EU-krav på skydd av skog.

Att industrialisera mark norröver för vindkraft vars el ska forslas, med effektförluster, till södra Sverige därför att militären satt stopp för havsbaserade vindkraftparker i till exempel Hanöbukten – vindkraft som skulle ge mer el än kärnreaktorerna i Barsebäck gav – är uttryck för något som liknar förakt för glesbygd och de som bor där.

Glesbygdens folk har rätt att vara förbannande. Att en del – ibland många, alltid alltför många – protesterar genom att rösta på Sverigedemokraterna är inte det partiets förtjänst. Det är övriga partiers nonchalans och oförmåga. En del partier, de största, har under årtionde efter årtionde spottat på glesbygd och landsbygd. Andra har urbaniserats till förbannelse. Centern, det forna glesbygdspartiet, har inte ens förstått att det är just boende i glesbygd som drabbas hårdast i sin vardag av kalhyggen och att flertalet i glesbygd inte betjänas av att de bästa stränderna privatiseras genom att köpas upp av de urbana som har pengar.

Glesbygdsboende har rätt att vara förbannade. På mycket. Inte minst har de anledning att vara förbannade på att ”de som har makt, oavsett vilka de är” driver politik där alltmer dras in, banker och skolor läggs ner, polisen är osynlig och vårdcentraler bemannas med läkare som kommer och går.

Vi kan förgöra miljön, och därmed våra möjligheter att bygga goda samhällen, på ett klimatsmart sätt. Vilket tycks vara på väg att ske. Vi som deltar i klimatdebatten måste lära oss att se med båda ögonen. Inte blunda med ett öga därför att allt annat blir obekvämt. Obekvämt därför att hela det ekonomiska systemtänkandet och den bisarra tron på evig tillväxt då riskerar att avslöjas som något föråldrat och farligt.

Jag är djupt oroad för klimatförändringarna och på otillräcklig politik. Men rent förbannad är jag på oviljan att begripa att bygget av ett klimatsmart samhälle inte ska gå ut över vare sig biologisk mångfald, andra naturvärden eller överkörda människor i glesbygd. Allt medan partier snickrar på fraser inför valet.