Vi såg tyvärr en hel del av detta under metoo. Några publiceringar var haverier, hafsigt konstruerade runt otillräcklig research, med lika katastrofala som tragiska konsekvenser.
Det som sedan hänt efter 2017 är att medierna backat. Skamsna över hur de själva tappade fattningen. Men det har inneburit att även viktig journalistik försvunnit längs vägen. Det blev en reträtt in i tystnad.
För vad har skett efter metoo? Blev det bättre?
Vilka vittnesmål nådde aldrig offentligheten?
Möjligen bidrog Dagens ETC till att bromsa denna reträtt när vi 2020 metodiskt och korrekt undersökte grova missförhållanden på Operakällaren, där en väldigt uppmärksammad stjärnkock i många år utsatt sin kvinnliga personal för sexuella överträdelser som absolut ingen ska behöva utstå på sin arbetsplats.
Sedan dess har vi fortsatt granska kvinnors utsatthet i flera olika branscher. Universitetsvärlden. Kvällstidning. Med mera. Nu är det tv- och filmindustrin, där streamingtjänsterna och produktionsbolagen blivit allt tyngre makthavare. Det handlar om en miljardmarknad. Och där stiger nu Mikael Persbrandts stjärna.
Det finns ingen mer känd skådespelare i Sverige. Addera en internationell karriär med prestigeroller i Netflix hyllade ”Sex education” och i Lars Von Triers uppföljning på ”Riket”, som just idag har galapremiär på filmfestivalen i Venedig.
Mikael Persbrandt är en maktspelare. Han är ett framgångsrecept. Men han var också det namn som oftast förekom när skådespelare samlade sitt upprop under #tystnadtagning. Sedan hände… ingenting. Han skrev ett ursäktande mejl till alla och ingen. Sedan fortsatte han sin karriär.
Bakom sig har han dock lämnat kvinnor som menar att han behandlat dem kontrollerande, gränslöst och kränkande. Ett antal av dem väljer nu att vittna om det i Dagens ETC. De gör det för upprättelse. De gör det för att metoo hyllades på bred front för att sedan bli en passus. De gör det för att absolut ingen verkar bekymra sig för vad Persbrandt gjorde under två decennier (slutet av 90-talet till strax före metoo, det är den tidsperiod deras vittnesmål täcker), varken då eller nu, för när kvinnor varnar Netflix och andra om denna destruktiva historik bevärdigas de inte ens ett mejl. Ingenting. Tystnad. Tagning. Vidare till nästa produktion. Nästa kvartalsrapport.
Det är beundransvärt att de ändå orkar berätta. Trots branschens uppenbara nonchalans. Och det här är så långt ifrån snask och sensation du kan komma. Det är en extremt noga dokumenterad granskning som Frida Sundkvist under mycket lång tid färdigställt.
Min förhoppning är att det tvingar fram debatt, och förändring.
Det är inte samma bransch som före metoo, men det är fortfarande inte en frisk bransch.
I fallet Operakällaren publicerade vi kockens namn. Det beslutet togs med hänsyn till pressetiken och det odiskutabla allmänintresset och journalistikens uppdrag att avslöja orättvisa där orättvisa finns. Samma argument gäller egentligen här. Därför skriver vi Mikael Persbrandt och inte, säg, en framgångsrik skådespelare. Vittnesmålen är synnerligen trovärdiga. Han har fått möjlighet att bemöta och detta svar publicerar vi också i sin helhet, inte en bokstav ändrad.
Han säger själv att han betett sig förjävligt tidigare. Han förklarar det med missbruk. Nu är han en annan person. Ja, viktigt att poängtera att Dagens ETC inte presenterar något vittnesmål om åren efter metoo. Det betyder inte att syftet är att utsätta individen Mikael Persbrandt för en retroaktiv skampåle. Men varje människa förtjänar att få ta ansvar för sina handlingar. Speciellt när denna människa befinner sig högst upp i hierarkin. Missbruk är ingen ursäkt. Missbruk utplånar inte vad som inträffat, vad man gjort mot andra. Kvinnorna lever ju med sina erfarenheter, i vissa fall trauman.
Det måste finnas ett ansvar. Och detta ansvar måste kunna granskas.
Mikael Persbrandt hävdar att denna artikel kommer att skada branschen. Jag hoppas att det fungerar tvärtom, att branschen kan praktisera en självkritik som skulle göra den tryggare för kvinnor och samtidigt fungera som en alldeles för sen ursäkt till kvinnor som redan farit illa.
Det här handlar inte bara om Mikael Persbrandt. Det här handlar om branschen. Som verkar praktisera en alldeles egen moralisk preskriptionstid.
