En färsk rapport från Rädda barnen visar att Sverige har den högsta barnfattigdomen i Norden. Nästan vart fjärde barn lever i en familj vars inkomster understiger måttet för relativ fattigdom. Det är nästan dubbelt så många barn som i Danmark och Island, och det placerar oss närmre östeuropeiska länder som Kosovo och Albanien.

Några av orsakerna till utvecklingen är enligt rapporten en sviktande välfärd; bostads- och barnbidragen ökar inte i samma takt som hyrespriserna samtidigt som inkomstskillnaderna ökar, och skolsystemen verkar segregerande. Därtill har vi en bostadsmarknad som innebär att hushåll med lägre inkomster oftast betalar procentuellt mer för sitt boende.

Maria Frisk från Rädda barnen säger i ett pressmeddelande att politiken under en längre tid inte kunnat presentera tillräckligt stora reformer för att minska socioekonomisk utsatthet och social exkludering. Därför uppmanar hon regeringen att erkänna att mer behöver göras i frågan.

Rapporten pekar främst ut tre förbättringsområden för politiken:

• Säkra tillgången till billiga bostäder.

• Kraftfulla åtgärder mot det segregerande utbildningssystemet.

• Investeringar i familjepolitiken.

Det är punkter som samtliga partier borde ställa sig bakom. Sverige har en stark ekonomi och goda välfärdssystem. De flesta växer upp under goda förhållanden. Vi är trots allt ett samhälle och det är inte rimligt att 23 procent av landets barn hamnar så långt efter ekonomiskt.

Det är heller inte rimligt att ojämlikheten bland barn växer jämfört med andra EU-länder, att utsatta grupper har hamnat rejält på efterkälken, att minst 15 000 barn lever i hemlöshet, eller att föräldrarnas tillgång till bostäder och trygga anställningar avgörs av var de är födda.

Risken för barnfattigdom ökar bland ensamstående föräldrar, därav behovet av en familjepolitik. Den ökar även inom hushåll där minst en förälder är född utomlands. Här sticker också Sverige ut bland andra EU-länder. Det är inte bristande vilja till integration från minoritetsgrupper som utgör problemet (som många försöker göra gällande), utan snarare en ojämlik tillgång till bostäder och arbete – Sverige är ett av det länder där inkomstklyftorna ökat mest sedan 2007.

En brutal trend som dessutom accelererat under pandemin. Alltfler har svårigheter att få ihop ekonomin. Under maj 2020 uppgav 17 procent av landets ensamstående föräldrar att de hade svårigheter att betala räkningarna. I januari 2021 uppgick andelen till 42 procent. I barnfamiljer med två inkomster ökade andelen från tio till 33 procent under samma period, enligt mätningar från Lunds universitet.

Sönderslagna välfärdssystem, prekarisering av delar av arbetsmarknaden, en bostadspolitik som gynnar höginkomsttagare och ett demolerat skattesystem från Reinfeldtregeringens era innebär att 23 procent av Sveriges barn faller genom samhällets maskor ned i fattigdom. Det är ett oförlåtligt svek som behöver ställas tillrätta.

I den nyauktoritära samtalskorridoren talar man dock helst om utsatta barn i kriminalpolitiska termer: sänkt straffrättsålder, fler väktare, oanmälda narkotikakontroller etcetera. En disciplineringshets som även återfinns i mytbildningen kring “curlade millennials som är lata och överkänsliga”. En hets som endast överträffas av viljan av att genomföra kraftiga besparingar på förskolor, skolor, ungdomsverksamheter och socialtjänsten. På ett kulturellt plan alstrar framför allt, men inte enbart, högern en ungdomshatande kultur samtidigt som politiken effektivt slår undan benen ekonomiskt, socialt och ekologiskt för kommande generationer. Det är den brända jordens taktik, en symbolisk och identitetsskapande krigföring med mytiska rötter.

Titanen Kronos står med skäran i handen och sprider faderns blodiga genitalier över världen. Med girig mun slukar han sina barn för att säkra och behålla makten. Samhällets oförmåga att stärka välfärden för mest tankarna till ett vilset djur i fångenskap. Man petar förvirrat på avkomman men förmår varken ge den föda eller trygghet som överlevnaden kräver. Ideologerna bakom detta tillstånd bör kanske dra sig till minnes hur Kronos yngsta barn undkom att förtäras av sin far, och återvänder för att befria sina syskon ur faderns kvävande buk.