Bilister är onekligen regeringens kelgrisar. 

De har fått sänkt reduktionsplikt (som nu höjs något), lägre drivmedelsskatt och förstärkt reseavdrag. Nu visar en genomgång av Ekot att avdragen för jobbresor ökat med 6 miljarder kronor.

Effekten är väntad, just eftersom regeringen höjde ersättningen för bilister – strax efter att man slopat en ny, färdmedelsneutral modell. Det nya reseavdraget skulle bli mer rättvist, inte bara genom att fler färdsätt inkluderades, utan också för att avdraget var tänkt att bli avståndsbaserat. 

Det är ju ofta bilister i glesbygd som regeringen sätter i skyltfönstret när de motiverar sin bilvänliga politik. Men reseavdraget går till stor del till bilister i storstädernas ytterkanter snarare än till de förstnämnda.

Avdraget har dessutom varit föremål för utbrett fusk genom åren. Summan för reseavdraget uppgår nu till nästan 30 miljarder kronor per år, och Skatteverket larmar om att hälften kan handla om fusk.

Det vore en underdrift att kalla reseavdraget för omodernt. I sin nuvarande utformning finns stort utrymme för egna uppskattningar, och man tar inte hänsyn till avstånd eller bostadsort – bara tidsvinst jämfört med kollektivtrafik. 

Rent krasst kastar vi pengar över bilister medan pendlare i kollektivtrafiken lämnas åt sitt öde (förseningar och höjda biljettpriser). Att välja cykeln, bussen, tåget, tunnelbanan eller spårvagnen är alltså att kämpa i motvind – för att regeringen är besatt av bilismen. 

På många håll i landet är bilen förstås oumbärlig. Men inte i storstaden – och därför ska vi inte subventionera storstadsbornas bilism.