Medellivslängden i Sverige har aldrig varit så hög som nu. Och för de som har det bra, de rika och välutbildade, fortsätter den att stiga. De kan räkna med allt fler friska år. Men för lågutbildade kvinnor har utvecklingen stagnerat. Och för gruppen lågutbildade och ensamstående kvinnor går det till och med bakåt. Det är chockerande uppgifter.

Det borde skapa krigsrubriker i tidningarna. Det är ett totalt underkännande av det svenska välfärdssamhället.
I LO-rapporten "Ojämlik hälsa" som släpptes i förra veckan går utredaren Mari Huupponen igenom anledningarna till den stagnerade och sjunkande medellivslängden.

Att inte ha tillräckligt med pengar och makt över sin situation sätter spår i kroppen. När du inte kan äta tillräckligt, när maten inte är tillräckligt näringsrik, när du bor dåligt och trångt, när du alltid är stressad över om pengarna ska räcka hela månaden, när du aldrig har råd med ett träningskort eller ens ett par nya promenadskor. Då blir du sjuk. Och blir du sjuk får du ännu sämre ekonomi. Det har nedmonteringen av a-kassan, socialförsäkringen och sjukförsäkringen sett till.

Och det drabbar inte bara dig. Det drabbar också dina barn. Mari Huupponen citerar forskning som visar att faktorer som ökar risken för att utveckla ett flertal av våra vanligaste folksjukdomar som typ 2 diabetes, högt blodtryck och hjärtsjukdomar uppstår väldigt tidigt i livet, när vi är barn och till och med innan vi är födda. Så när ekonomin försämras för lågutbildade kvinnor i dag, är det också hälsan och medellivslängden för deras ännu inte födda barn som påverkas.

Sjunkande medellivslängd förstärker sig själv. Därför är det är bråttom att bryta utvecklingen.

Varför väljer vi då (alltså vi gemensamt i det svenska välfärdssystemet) att göra precis tvärtom mot vad vi borde göra? Som att ta bort frukten för barnen i skolan när det borde bli mer frukt.

Skolan ska enligt lag vara kompensatorisk. Det betyder att skolan ska kompensera dåliga förutsättningar så att alla barn ska ha möjlighet att nå målen. Sambandet mellan elevernas resultat och föräldrarnas utbildningsbakgrund blir allt starkare i skolan trots det här kompensatoriska uppdraget. Ju högre utbildning föräldrarna har desto större chans att det går bra för eleven i skolan, och att eleven själv sedan kan skaffa sig en högre utbildning (och inkomst eftersom det ofta hänger ihop) och sedan i sin tur få barn som klarar sig bra i skolan och kan skaffa sig en hög utbildning...och så vidare. Och tvärtom.

Ju lägre utbildning föräldrarna har desto större är risken att eleven inte klarar målen och sedan i sin tur får barn som inte heller klarar målen. Enda sättet att bryta det här negativa sambandet (till och med Moderaterna har på sin stämma i helgen sagt att de vill att skolan ska bli bättre på sitt kompensatoriska uppdrag, för ingen vill ju säga rent ut att de är beredda att offra några barn på vägen) är att satsa ännu mer resurser och kraft på de barn som har sämst förutsättningar. Om man vet att vissa barn inte får frukt och bra mat hemma, då blir det ännu viktigare att skolan erbjuder det.

Men nu är det kris i välfärden. Behoven är mycket större än resurserna och fyra av fem kommuner uppger att de kommer att tvingas att skära ned på kostnaderna nästa år. Och då är det sådant som frukten som ryker. Måltidsenheten i Kiruna kommun uppger att man sparar på områden som inte är lagstadgade, som frukten och mjukt bröd. Vissa barn kommer inte påverkas. Mamma och pappa skickar med en frukt till skolan, eller så får de äta två när de kommer hem. Men andra barn kommer inte få någon frukt alls nu. Klyftorna ökar.

Och frukt är bara ett exempel. Det handlar om allt annat också. Vad skolmaten får kosta och innehålla, extraresurserna, skolbiblioteken, teaterbesöken... Allt som skärs bort för att det inte är lagstadgat drabbar alltid de som har minst.

Regeringen har ett likvärdighetsbidrag som skolorna kan söka för att minska klyftorna mellan skolor och elever, men det kan bara sökas av kommuner som inte gör några besparingar. Det är alltså de kommuner som redan har en okej ekonomi som kan få mer. Och oavsett så kompenserar det inte för de gigantiska skattesänkningar som regeringen har gjort för de rikaste och som dränerar staten på resurser som hade kunnat användas till de som har minst.

Forskning visar att för de som har minst så har varje krona i höjda bidragsnivåer i socialförsäkringen och i höjning av de lägsta lönerna en direkt effekt på medellivslängden. Så är det med frukten också, varje äpple räknas när det handlar om våra barns hälsa.