Vargen är en social varelse och på det sättet inte olik människan. Ibland brukar det sägas att om inte människan fanns, så skulle vargen dominera planeten. Den är en lika stor överlevnadskonstnär som människan, finns över hela planeten och att den är så utbredd beror just på att den, liksom människan, är ett flockdjur och har förmågan att samarbeta.
Var och en som har hund har också ett band till vargen, ty även om hund och varg vandrat olika vägar genom evolutionen så är vargen ursprunget till hunden.
Någon gång, för tiotusentals år sedan, tog människan hand om vargvalpar som levde utanför bebyggelsen och med tiden domesticerades de och kom att spela en avgörande roll för den mänskliga utvecklingen. Vi står i tacksamhetsskuld till vargen.
Globalt sett är vargen inte alls utrotningshotad. Troligen vandrar uppåt ett par hundratusen vargar omkring i Nordamerika, i Europa, i Asien. I Ryssland lever kanske 70 000 individer, trots att jakten på dem är fri.
Jag minns från en resa jag gjorde till Lettland för många år sedan den gamla kvinnan i utkanten av en by. Hon hade får, men hon var inte alls rädd för vargen. Kommer den så kastar jag vedträn på den, sa hon och jag spärrade upp ögonen. Men hon hade också möjlighet att be en granne som var jägare att komma och skjuta påträngande vargar.
Det land i Västeuropa som har flest vargar är faktiskt Spanien, med mer än 2 000 djur, men på 70-talet var antalet nere i några hundra och den jagades ofta med gift. Sedan något år är vargjakt helt förbjudet i Spanien. Även i Italien är det rätt gott om varg och snart är det nog bara på de brittiska öarna som den är helt borta i Europa.
I naturen är vargen en så kallad topp-predator. Den står, näst efter människan, högst i näringskedjan. När den tillåts leva i markerna bidrar den snabbt till en rikare biologisk mångfald och bättre balans.
Forna tiders samlar- och jägarfolk beundrade ofta vargen för dess jaktskicklighet. Det var först i och med boskapshållningen som vargen kom att demoniseras och hatas – och det är ett hat som ofta sitter i än idag. Historiskt sett är vargskräcken inte svår att förstå: Gråben kunde beröva en familj hela dess levnadsstandard. Idag borde människor, om de är rädda för rovdjur, ändå vara mer rädda för björn än för varg men så är det inte. Den ensamma nallebjörnen förknippas mer med vänlighet, trots att den i uppretat tillstånd – till exempel väckt ur vinteridet eller skadeskjuten av en jaktbössa – är långt farligare än den nästan alltid mer skygga vargen.
I årtionde efter årtionde har jag av och till skrivit om den så kallade vargfrågan – den har blivit till just en fråga, där rovdjuret självt sällan står i fokus, utan istället de rädslor som jagas upp kring den. Men även den romantisering av djuret, som nog bidrog till att en vargguide i Kolmården för några år sedan dödades av en vargflock.
De militanta jägare som å andra sidan verkligen avskyr vargen tycks ofta betrakta den som något slags sändebud från staten, Länsstyrelsen eller EU, kort sagt från överheten.
Ett tag trodde jag att konflikterna kring vargen sakta men säkert skulle lägga sig. Och faktum är att acceptansen för vargen på det hela taget är väldigt stor, enligt SLU:s återkommande undersökningar. Men i bygder där boskap hålls och i glesbygder är acceptansen förstås lägre.
Vargen är mer än mycket annat en politisk katalysator. Den går nämligen att använda för att fiska röster och exploatera oro. Trots att vargangrepp på tamdjur ligger på en rätt konstant nivå, piskas stämningen lätt upp. Och den årliga så kallade licensjakten – när varg och andra rovdjur skjuts urskillningslöst – tror jag har legitimerat ett irrationellt varghat. Skyddsjakt på enstaka vargar som går genom byar eller är för nära människor är en mycket bättre metod.
Men den politiska exploateringen syns tydligt nu igen när en majoritet borgerliga partier samt SD i jordbruksutskottet för en tid sedan krävde att antalet varg i Sverige skulle sänkas till 170 individer. Häromdagen hakade landsbygdsministern och regeringen på kravet att minska vargstammen.
När jag hörde det tänkte jag: Det blir allt mindre grönt tänkande i denna regering. För inte så länge sen sa näringsministern ja till gruvan i Kallak och struntade blankt i all kritik om att stora naturvärden och en samisk ursprungskultur hotas.
Naturvårdsverket menar sedan länge att en livskraftig stam kräver 300 vargar i Sverige. I själva verket skulle det nog krävas än fler, säkert det dubbla, för att garantera överlevnaden och inte minst ett kontinuerligt inflöde av vargar österifrån för att hindra inavel.
Idag finns det omkring 460 vargar i Sverige, till största delen koncentrerade i Mellansverige, särskilt Värmland och Dalarna. Att regeringen ställer sig på samma sida som de borgerliga partierna i denna fråga menar jag är bedrövligt. Men det verkar som om rädslan för att förlora väljare på landsbygden är stor.
Vi står i tacksamhetsskuld till vargen, det tror jag är helt sant, men jag vet att den upprör många som helst vill ha noll vargar i Sverige.
