Det är något visst med att föreslå trafikförändringar. Det är väldigt provocerande för somliga. Nya farthinder på Vaksalagatan ger arga gubbar i UNT:s kommentarsfält. Förtydliganden av trafikregler, som införandet av cykelöverfarter i Uppsala kommun, möter en nästan instinktiv reaktion hos många innan de ens har hunnit läsa på om frågan. Striktare regler för bilparkering och höjd avgift på gatumark väcker starka känslor, trots att det finns gott om plats i stadens P-hus.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Varför finns ett så stort motstånd i vissa grupper? Hur kommer det sig att just bilen väcker så mycket känslor? Kanske är anledningen en rent allmänmänsklig känsla. En bilägare har investerat pengar, tid och energi i sin bil. Det är en ägodel att vårda, något mittemellan ett transportmedel och en Tamagotchi. Det är inte ovanligt att ta lån för att köpa en bil, och för många är bilen det mest ekonomiskt värdefulla man har.
I alla prognoser blir vi allt fler att samsas om utrymmet. Vi som tror på utveckling har i regel att välja på två inställningar till bilens plats i tätorten; antingen måste den anpassas så att alla kan få plats med sin bil eller så att bilen inte behöver mer plats.
Det första alternativet kräver mer utrymme till vägar och parkering. Det sistnämnda är faktiskt inte obetydligt, en bil står i dag still i genomsnitt 97 procent av sin livstid. Det nya utrymmet för bilen sker på bekostnad av andra ytor. Det kan till exempel innebära mindre tillgänglighet för de som av hög eller låg ålder, funktionsnedsättning, ekonomi, tidsbegränsning eller annan orsak inte har möjlighet att ta bilen.
Alternativet är att anpassa staden så att bilen inte behövs. Smart utnyttjande av utrymmet och insikten att det finns alternativa sätt att förflytta sig ger hopp om att det gemensamma utrymmet ska räcka till mötesplatser, rekreationsområden, gågator, cykelleder, handel och även täcka det behov som finns av biltrafik. För det behovet behöver inte vara större än vad vi gör det.
För att minska bilberoendet måste vi samtidigt jobba med utbyggd cykelinfrastruktur, trygga gångvägar, pålitlig kapacitetsstark kollektivtrafik, och styrmedel för att fler ska välja bort bilen. Det kommer alltid att finnas en andel av befolkningen som av ett eller annat skäl måste förflytta sig i personbil eller motsvarande lösning. Men att uppmuntra ökat bilanvändande är att göra dem en björntjänst. Det blir mycket svårare för utryckningsfordon, färdtjänst och kollektivtrafik att komma fram den dagen Uppsalas befolkning har fördubblats om de flesta förväntas ha bil.
Uppsala behöver satsa mer på elbilar och biodrivmedel. Vissa menar att vi måste välja mellan att satsa på miljövänliga bilar och en stad där man kan förflytta sig utan egen bil. Det är en lika oroande som visionslös argumentation. Att vilja minska biltrafiken är inte detsamma som att vara emot utveckling av laddinfrastruktur och biodrivmedel.
Drömmen om ett samhälle där ”bilen tillåts ta plats” är en trött vision av modellen mer-av-samma. Tror vi så lite om vårt eget samhälle att vi måste klamra oss fast vid en 100 år gammal framtidsbild? Och är det verkligen den framtid vi vill ha?
