Han kände sig orättvist utpekad, förfasades över att vissa hyllas som goda när de kollektivt skuldbelägger en grupp medan andra stämplas som rasister när de gör ungefär samma sak. Han upplever debatten diskriminerande mot män. Kanske speciellt män som hellre – tvångsmässigt – vill dryfta kopplingen mellan invandring och våldtäkter än sin egen klimatpåverkan.

Jag svarade, han svarade. Så höll det på. Jag fick till sist nog, ställde den förbjudna frågan: Vad är du rädd för?

Då kom eruptionen, han blev kränkt, han kunde bara inte hålla det inom sig längre.

SOJAPOJKE.

Jag börjar vänja mig.

Det finns många Lars. Som när någon riktar en anklagelse mot män, och mot manlighetens uppenbara tillkortakommanden, blir så rasande att de fäller hela bombmattor med förolämpningar som alltid tycks handla om att det värsta tänkbara är att vara en kvinnlig man, eller – gud förbjude – en livs levande kvinna.

Nyligen begick jag ett grovt brott.

Jag kritiserade deras favorit Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Han var med i ett tv-inslag om manlighetens kris och jag tyckte att han hade svårt att skilja verkliga förhållanden från det där sköra, egenmäktiga hos manligheten som leder till martyrskap vid minsta ansvarsutkrävande eller blottat privilegium.

Jag tittade, sedan twittrade jag detta enkla:

”Jättejobbigt att vara man. Tjäna mer. Nonchalera familjeansvar. Förstöra klimatet. Slippa rädsla för sexuellt våld. Rekryteras framför mer kompetenta kvinnor. Få vara ett subjekt. Ändå tycka synd om sig själv.”

Sedan kom störtfloden.

I kommentarer och mejl. Jag är inte en riktig man. Jag måste vara som Kapten Klänning. Att rada upp saker som kan beläggas med statistik – för män som grupp – är ett ”underbart försök av en beta att få sig ett ligg”. Ja, den nya extremhögern i USA har berikat ordförrådet. Beta är en mespropp, oförmögen till allt, utom möjligen att gnälla på karlakarlarna, det vill säga alforna. ”Du har ingen stake, du är en cuck”, skrev en annan. Cuck är en svag man, en feminin man. Eunuck! Och så detta ständiga tjat om en ärtväxt: ”Mycket sojaprodukter och östrogenrikt vatten.”

Mytologin om att soja suger testosteronet ur kroppen och ersätter det med kvinnligt könshormon är falsk (du skulle behöva dricka oceaner av sojamjölk) men används senaste åren gärna av amerikansk alt-right som tillhygge. Svenskar har låtit sig inspireras. Halvnazisterna i Alternativ för Sverige. Helnazisterna i Nordiska motståndsörelsen. Moderate riksdagsledamoten Hanif Bali. Lars i Trelleborg.

Alla gillar de att kasta latent kvinnohat på män som vill diskutera hur män skulle kunna befria sig ur normen, med konsekvenser som kvinnohat.

Varför skulle jag  ta illa upp av att någon kallar mig feminin?

Det blir patetiskt.

Nej, det är inte ett dugg synd om mig. Jag vet vad kvinnor aktiva på ledarsidor tvingas utstå. Men det är däremot illa att den nödvändiga genomlysningen av krisande män dränks i ett aggressivt, antiintellektuellt brus. För visst finns det en kris.

Män styr fortsatt världen med ett patriarkalt imperium som spänner över politik och ekonomi. 98 procent av dollarmiljardärerna är män, 95 procent av de största bolagens direktörer är män, 93 procent av statscheferna är män.

Ändå, existentiell kris.

Med en växande grupp män som är paralyserade inför arbetsmarknad och könsroller.

Jag tror att ett par hundra av dem bor i min inkorg. Det är därför jag svarar, även när de fantiserar om att jag har ”kärringaktiga sojabröst” och tycker att jag ska ”dra ner fittmössan över skämmesansiktet”. De skickar sina utbrott från periferin. Och vi vet vad som kommer därifrån. Högerpopulismens bränsle är män som skulle ha allt att vinna på att kasta av sig en maskulin kravbild som plågar dem själva och förpestar tillvaron för andra.

Jag avskyr den. Jag har ett behov att konfrontera den. Där den materialiserar sig. Torskar utanför gigantiska bordellen Pascha i Köln. Tonåringen som ansluter sig till Islamiska staten för att dö. Nazisterna som vill störta demokratin och purifiera blodet. Incel-männen som längtar så mycket efter en kvinnas kärlek att de hatar henne.

Manlighetens fulaste sidor.

Alltid hänger den över oss. Ett moln som skuggar vardagen. En destruktiv faktor att väga in vad gäller alla möjligheter till förändring.

Klart vi måste prata mer om det här. I allas intresse.

Hur ska jämställdhet annars uppnås? När för många män, och även kvinnor, redan bestämt sig för att de agerar motståndsrörelse i en feministisk diktatur.

Hur ska ett samhälle annars klara grön omställning? Reaktionerna på en tidigare ledare – ”Klimatet förstörs av män med anknytningsproblem” – var inte direkt lovande. Sojapojke hit, manstant dit.

Jag svarar för att jag tycker synd om dem.

Genomborrade av toxisk manlighet.

Förkrympta av förväntningar.

Det är ett vidrigt fängelse att befinna sig i.