Så skulle sagan kunna låta. Men dagens Vänsterparti uppvisar gång på gång en märklig otydlighet i klimat- och miljöpolitiken.

Ta det här med klimatmålen. Sveriges mål säger att de nationella utsläppen ska vara nettonoll 2045 – alldeles för sent om vi ska följa klimatforskningen och principer om miljörättvisa. Miljöpartiet aviserade i somras att man vill skärpa målet till 2035. Nyligen kunde Altinget berätta att även Vänsterpartiet för över en månad sedan bytte ut klimatmålet till 2035 – men utan att kommunicera det någonstans.

Varken på sociala medier eller den egna hemsidan står något om partiets nya klimatlinje. Tittar man ännu närmare har klimatfliken på Vänsterpartiets hemsida faktiskt inte uppdaterats överhuvudtaget sedan juli 2020.

Inte ens partiledaren verkar veta att Vänsterpartiet vill se tuffare klimatmål. I Ekots lördagsintervju svarar Nooshi Dadgostar svävande på frågan om partiet vill skärpa 2045-målet (”det kan vi absolut titta på”) – trots att både riksdagsgruppen och det verkställande utskottet redan beslutat om en skärpning.

Det är bara ett exempel på hur svårt Dadgostar har att bottna i miljö- och klimatpolitiken. Inte heller i söndagens partiledardebatt lyckades V bidra med något på klimatfronten – det var en märkbart tam partiledare som pratade el istället för systemlösningar.

Det är därför inte konstigt att kritiken bubblar internt. Vänsterpartiet har flera duktiga klimat- och miljöprofilerade företrädare som gång på gång får se sig själva överkörda av partiledningen. När V presenterade sina krav inför höstbudgeten nämndes klimatet på ynka tre rader i det tiosidiga dokumentet, vilket startade ett upprop om att partiet måste bli bättre på att prioritera och positionera sig medialt i dessa frågor. Den interna konflikten lär knappast ha förbättrats av att V-ledningen röstade ja till uppluckringen av miljöbalken i Cementafallet, trots att riksdagsgruppen och partiets miljöpolitiska talesperson sagt nej.

Vänsterpartiets ambivalens är extra konstig eftersom de på pappret faktiskt har många klimatförslag och rankades högt i miljöorganisationernas partigranskningar inför förra valet. Nyligen la partiet en stor klimatmotion i riksdagen som – förutom tidigare nämnda 2035-mål – bland annat innehåller intressanta förslag om en nationell klimatbudget, mål om minskad köttkonsumtion och förbud mot fossil­reklam och planerat åldrande i produkter. Men inget av det kommuniceras utåt.

Så varför är V så tysta om klimatpolitiken? Varför fortsätter smygandet? Om man nu verkar ha flera stora miljö- och klimatsatsningar på gång borde man rimligtvis vilja berätta detta. Partiets strateger är smarta nog att förstå att kommunikation är a och o om man vill nå väljare med sin politik.

Det är inte en okvalificerad gissning att Vänsterpartiet lider av samma Gula västarna-skräck som gjort Socialdemokraterna till bromskloss i regeringen. Av rädsla för att utmana potentiella väljare under partiets pågående industriturné väljer Dadgostar att spela ner den viktigaste valfrågan av alla. Den nya klimatmotionen framstår snarare som ett sätt att blidka interna röster än något man faktiskt är villiga att kämpa för i praktiken.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.