Visste du att polisen sagt att ”Alby är inte till salu” varit en av olika påverkansfaktorer som legat bakom upploppen i Husby förra året?” frågade en vän. Ursäkta? Jag måste ha hört fel.

Men tydligen inte. Där står det. I ett dokument från länspolismästarens kansli som Uppdrag granskning använde som referens i sitt Husby-avsnitt för några veckor sedan. Där nämns vi som ett svar på frågan ”Vilka bedömer Stockholmspolisen låg bakom oroligheterna i Husby under våren?”

Alby är inte till salu. Den kampanjen som startades på Albyungdomarnas initiativ för att de inte ville att deras hem skulle säljas ut till en riskkapitalist. Vad vi gjorde? Höll konserter, demonstrationer (med polistillstånd och allt) och samlade över 6 500 namn för att få till en folkomröstning. Allt i sann demokratisk anda. Vi hade alltid fokus på att vi skulle ta den demokratiska vägen, följa de spelregler som är satta. Vi var aldrig hårda i vår retorik trots att vi konstant blev motarbetade av Botkyrka kommun, Botkyrkabyggen och människor som tycker det är allmänt nice med privatiseringar. Vi upplevde att vi hade bra kontakt med dialogpolisen vid de tillfällen vi träffades. Och även fast vi inte fick till en folkomröstning så ser jag kampanjen ändå som en vinst. Vi mobiliserade, medvetandegjorde, samarbetade och engagerade. Vi fick ungdomar att känna stolthet över sin ort som reste sig och satte ner foten när deras demokratiska rättigheter blev inskränkta. Men vi märkte också snabbt att man hela tiden försökte pressa oss till att gå över gränsen mellan ”demokratikämpar” och ”vandaler”. Vi fick alltid känslan av att de så gärna ville se oss hetsa, bränna, kasta. Så att vi kunde avfärdas som ännu ett förortsgäng som egentligen inte intresserar sig för politik utan bara vill ställa till med kaos.

Men vi hade hela Antarktis i vår mage. Vi lät oss aldrig provoceras. För att de och deras fördomar om oss inte skulle vinna. Men ändå. Trots att vi använt oss av alla demokratiska metoder som finns tillgängliga står vi ändå med i detta dokument. Som säger att vi skulle påverkat att det brann i nästintill alla utsatta områden i Sverige. Och inte nog med att det bara är fel, det är skandal att ett lokalt initiativ som jobbar för något så demokratiskt som en folkomröstning ens står med i det dokumentet. Som att demokrati skulle vara olaglig beroende på vem som utövar det.

Och jag är upprörd. Men är jag förvånad? Nej. För den senaste tiden har polisen varit rätt duktiga på att visa sin totala rädsla för demokrati. Människor som protesterat mot Sverigedemokrater genom att vara tysta och vända ryggen till har avvisats från platsen och hotats med att få ”följa med till stationen” om de inte står rättvända. Vänsterpartisten och konstnären Dror Feiler har gripits två dagar i rad och skjutsats ut till ingenstans för att han under SD:s torgmöten första dagen spelat ”Här kommer Pippi Långstrump” på sin saxofon och andra dagen stått och skrikit. Som alla andra människor som var där. Men att skrika är tydligen olagligt. Och odemokratiskt.

Polisen i Örebro beslagtog en banderoll där det stod ”Inga fascister i vårt Örebro” och delgav miljöpartisten Niclas Persson som hängt upp banderollen misstanke om hets mot folkgrupp. ”Helt vanligt polisarbete” säger Örebropolisens pressansvarige Mats Nylén.

I förra veckan skrev Dagens ETC om poliser som drar in busshållplatser nära flyktingförvaren när flyktingar ska utvisas för att människor inte ska kunna komma nära och protestera. För den demokratiska rättigheten att få visa sin avsky mot att människor skickas iväg till en dödsdom är fel.

Jag tycker mig se ett mönster i polisens arbete och kan konstatera att jag ser en rädsla för demokrati och det demokratiska utövandet.

Men polisen är rätt bra på att skylla ifrån sig med att de bara arbetar efter den lagtext som existerar. Så då är min fråga. Någon här är rädd för demokratin. Vem är det? Är det polisen som väljer att tolka lagar lite som de själva vill? Eller politikerna som stiftar lagarna? Eller vi som röstar fram politikerna?