Jag är stolt över att skriva för en tidning som tar jämställdhet på allvar. Gustavsson förklarar mycket riktigt att det handlar om att planera, föra statistik och utvärdera. Han skriver att vill man vara en feministisk dagstidning ”gäller det att leva som vi lär. Jag vet att prenumeranter uppskattar initiativet att räkna – och att göra det helt öppet” samt att ”vi kvoterar efter kompetens när andra fastnar vid kön”.

Helt rätt! Dock har jag länge undrat varför inte samma värdering gäller bakgrund och ursprung.

Tittar man på redaktionsrutan framgår följande:

97 procent av Dagens ETC:s anställda har helsvensk bakgrund – alla utom en. 

100 procent av ETC helgs anställda har svensk bakgrund. (Två personer reds. anm.)

Detta är anmärkningsvärt. Det får inte vara så att vänsterns dagstidning har en mer etniskt rensad redaktion än SD:s riksdagslistor – men tyvärr är så fallet idag. 33 av 34 anställda som listas i redaktionsrutan är svenskar. Denna homogenitet avspeglas även i tidningens material. För att ta just torsdagstidningen som exempel, så är alla porträtterade i tidningen vita västerlänningar förutom den amerikanska politikern Ocasio-Cortez och en flykting från Irak som i en notis får säga att det är fantastiskt att RFSU ger sexualundervisning till nyanlända.

I övrigt är det vita experter, programledare och författare som syns. Samtliga publicerade läsarkommentarer har svenska namn. Och av de senaste månadernas intervjuade kulturpersoner har 9/10 svensk bakgrund och tillhör ofta samhällseliten: Jessica Gedin, Leif GW, Martina Montelius. Det enda undantaget är Theodor Kallifatides! Intet ont om honom – en av våra bästa författare – men är det BLM 1972 vi har att göra med? Det har kommit många nya människor sedan dess! Visst ser det bättre ut bland frilansmedarbetarna och fristående krönikörer – tyvärr blir de ofta inte långvariga. 

I vänsterns andra tidningar ser det tyvärr likadant ut, om inte ännu sämre. I Arbetet har 17 av 18 fast anställda svensk bakgrund vad jag kan se, i Flamman är det 12 av 13, i Arbetaren 10 av 12 (chefredaktören har finsk pappa) i Fib/K 12/12, Arena 5/6, Internationalen 5/5, Fria Tidningar har ingen redaktionsruta men alla skribenter i senaste numret har svenska namn förutom de översatta texterna från IPS. Nu måste undersökningen tas med en nypa salt då jag inte fått svar från alla skribenterna själva, och namn säger inte allt, men den kan tas som en fingervisning om läget. 

När jag frågar Tomas Odén på JMG, journalistutbildningen i Göteborg, svarar han att ungefär 18 procent av alla de intagna sedan år 2000 uppger i enkäter att de är födda utomlands eller har minst en förälder som är det. Så varför syns detta inte i våra tidningar? Att etablerad media har dålig representation vet vi ju (11/11 svenskar på Dagens Industri, tex) men folkliga tidningar bör ha en annan måttstock. 

Varför är detta viktigt? Ja, av precis samma anledning som kön är viktigt. Det blir sämre journalistik då svensk bakgrund prioriteras framför kompetens. Ett ämne där det märks tydligt är utrikesjournalistiken där korrarna heter Lars, Gunnar, Joakim, Gustav och Sofia. Det behöver inte vara något fel på de enskilda journalisterna – samtidigt är det märkligt att skribenter i Sverige med ingående språk- och samhällskunskaper om Latinamerika, Mellanöstern, Afrika och Asien förbigås. Den kompetensen tas tyvärr inte tillvara av ETC eller av särskilt många andra vänstertidningar som det ser ut nu. Vad beror det här på? Är det bekvämlighet, anställer man vänner till de som redan arbetar där? Är det en rädsla? Är det ett motstånd mot andra perspektiv än att det är ”allmänt hemskt” utomlands, vilket tenderar att vara svenska journalisters utgångspunkt?

Jag och flera andra har skrivit detta till tidningsledningen flera gånger och fått olika svar. Dels att det beror på LAS att det inte går att byta ut journalister. Jag har dock lagt märke till att under de fyra år som gått har ett flertal journalister nyanställts, även de med svensk bakgrund. Jag har också fått svaret ”kan du ge oss en lista med namn” vilket tyder på att samma aktiva arbete inte görs som när det är fråga om kön. Då jag gett listor med namn har det inte lett till något heller.

Därför vill jag nu i vänskaplig anda och i hopp om god vilja, öppna för en diskussion om frågan och hoppas på förändring. Att 18,5 procent av Sveriges befolkning kommer från ett annat land och ytterligare 12,4 procent har föräldrar som är födda utomlands, borde göra avtryck i en tidning som kallar sig antirasistisk. Vänsterns tidning måste representera folket och inte bara en del. Annars kommer den inte vara relevant för alla, och inte heller bli läst av alla.

Svar direkt

Kajsa Ekis Ekman tar upp en viktig fråga i dagens ledare. Hur ska en tidning som Dagens ETC kunna få en representation baserad på bakgrund precis som vi som tidning lyckats få en jämställd representation vad gäller kön? När vi pratar om en viktig och för journalistiken avgörande fråga som representation är det dock viktigt att vi har rätt siffror som grund för diskussionen.

ETC är ett antal företag och ska man granska intentionerna politiskt bör man titta på helheten. ETC-företagen har 20 procent anställda födda i andra länder eller med utlandsfödda föräldrar. Det är följden av en medveten satsning där vi på energibolaget, IT, ekonomi, administration samt försäljning medvetet lyckats göra rekryteringar som skapat en multikulturell helhet. Vi har gjort detta kontinuerligt sen 2010.

Samtidigt finns det problem, som Kajsa Ekis Ekman skriver, på våra redaktioner. På tidningen Dagens ETC har 14 procent av de anställda utländsk bakgrund, enligt Ekis Ekmans definintion (9 procent har utomnordisk bakgrund). Men orsaken är enkel att förstå och handlar inte om bristande vilja. Redaktionsrutan, som Ekis Ekman utgår ifrån, är tyvärr inte helt uppdaterad och alla anställda har inte stått listade där. Det har vi nu åtgärdat.

Jag är lite förvånad över Kajsa Ekis Ekmans formulering om Lagen om anställningsskydd, LAS. Det är
en lag om arbetsrätt som alla vänsterkrafter ju envetet försvarar mot försöken att urholka den från allians-partier och SD, men en förklaring är uppenbart nödvändig. När ETC-tidningarna vintern 2017 angreps och vi tvingades lägga ner tio tidningar och därefter var tvungna att försvara utgivningen genom stora insamlingar som svar på Presstödsnämndens krav på återbetalning, ja då tvingades många duktiga och erfarna medarbetare sluta. Dessa medarbetare har företrädesrätt under lång tid (nio månader, med förlängning om man däremellan går in som vikarie vid barnledigheter och liknande) och det är något vi tycker är självklart och genomför.

Men det innebär i praktiken att nyrekrytering blir väldigt liten, min bedömning är att det är först 2020 som ETC-tidningarna kommer att kunna expandera och därmed återgå till den rekryteringspolicy som de övriga ETC-företagen har. (Vår budget presenterade vi ju för alla läsare före jul).

På samma sätt har neddragning av frilansbudget inneburit att färre beställningar gjorts. Detta ändras dock när återbetalningen till nämnden är klar.

Detta är enkla fakta kopplade till LAS och de ekonomiska konsekvenserna av påtvingade nedskärningar, det är inget vi skyller på, det är bara raka fakta.

Samtidigt har Dagens ETC flera återkommande ledarskribenter, vikarier, krönikörer och frilansmedarbetare med bakgrund utanför Norden. Antalet aktiva skribenter har inte ökat med tanke på ovanstående men heller inte minskat. (Däremot skriver var och en färre artiklar).

Innehållet då?

Vi ger ut 356 tidningar per år. Därför blir det märkligt att bedöma Dagens ETC utifrån ett enskilt nummer. Det ger en orättvis bild av redaktionens prioriteringar. Det tror jag alla läsare ser genom att bläddra i flera nummer.

Så vad ska vi göra åt detta? Ja, fortsätta söka efter duktiga skribenter och debattörer med olika bakgrund. Alla redaktioner behöver ett flöde av nya röster, en del blir fasta så småningom, andra gör kortare besök. Och så självklart fortsätta med vår mångfaldspolicy vid nya tjänster när detta åter blir aktuellt.

/Johan Ehrenberg

Ägare och ansvarig utgivare för Dagens ETC.