I maj avgick vice talmannen i det franska parlamentet Denis Baupin efter anklagelser om att ha skickat hundratals grovt sexuella sms till en kvinnlig politiker. Finansministern fick i samma veva be om ursäkt för ”olämpliga kommentarer” han gett en kvinnlig journalist. Han anklagades även för att ha tafsat på henne.

Många kvinnliga politiker trädde samtidigt fram för att berätta om sexistiska kommentarer och skämt de möts av från manliga politiker. Enligt före detta ministern, Delphine Batho, är allt detta ”bara är toppen av ett isberg”. Före detta partiledaren för de Gröna, Cecile Duflot, slog fast att det finns ”många fler Baupins i parlamentet.” Skandalerna och berättelserna ledde till demonstrationer mot det franska parlamentets tystnadskultur runt sexism.

Betyder detta att brittiska manliga advokater franska manliga politiker är mer sexistiskt sinnade än alla andra män? Om vi löser problemet där, har vi då löst problemet med sexuella trakasserier? Nej, så enkelt är det förstås inte.

Man ska inte vara rädd för att för att diskutera olika former av sexuellt våld och förekomsten inom olika grupper eller platser. Vi gör det hela tiden. Vi har pratat mycket mer om de förfärliga händelserna på nyårsnatten i Köln än vi pratat om sextrakasserierna bland advokater i England. Problemet är om man tror att de inte hänger ihop.

Att debattera statistik och fakta är inte farligt. Det som kan bli farligt är när man tror att sexuella trakasserier på svenska festivaler är väsensskilda från sexuella trakasserier i franska parlamentet. Man måste också se helheten om man vill komma åt samhällets problem med sexuellt våld mot kvinnor. De som enbart vill fokusera på en del och aldrig på helheten gör det ofta för att de har en helt annan agenda.

Det finns en slentrianmässig beskrivning av den senaste tidens debatt om sexuella övergrepp som säger att den i huvudsak består av två sidor: De som bara är intresserade av att prata om sexbrott där gärningsmännen har en annan etnicitet än svensk, och de som bara vill prata om sexbrott när gärningsmännens etnicitet är svensk.

I själva verket består debatten av dessa två sidor: de som bara vill prata om gärningsmännens etnicitet och de som vill att samhällsdebatten om sexuella övergrepp ska handla om hela problembilden, inte bara en del av den.

Sexuella trakasserier och våldtäkt sker i alla länder, oavsett landets kultur eller religion. Det är viktigt att diskutera orsakerna bakom. Dessa är ofta kulturella, det vill säga de är inte enskilda, slumpartade händelser utan ingår i ett större mönster. Feminister pratar till och med om “våldtäktskultur”. Den existerar i olika grader men gemensamma komponenter är kontroll av och skambeläggning av kvinnlig sexualitet, trivialisering av övergrepp, upprätthållandet av traditionella könsroller, en mycket snäv mansroll och skuldbeläggning av offer för sexuella övergrepp. Det är därför feminister kämpar så hårt mot just dessa fenomen.

Feminister och andra som arbetar mot sexuella övergrepp och våldtäkt får aldrig ge efter för dem som vägrar att prata om helheten för om vi gör det har vi snart ett samhälle som uppriktigt tror att sexuella övergrepp inte är ett problem i ”vår” kultur. Vi blir ett slags storskaligt Bjästa där vuxna avfärdar offer som lögnare för att de inte kan tro att den populära killen i klassen skulle kunna våldta.

Vi får aldrig ge efter, för när de är klara med att fokusera alla diskussioner på ”andra kulturer” och går vidare till annat så kommer samhället fortfarande stå där med hela våldtäktskulturens problematik, precis lika akut som innan, och utan någon hjälp att vänta från alla som spelat låtsasupprörda när det passade.