Sverige är ett bra land att leva i. 2013 hamnade vi på åttonde plats i välfärdsligan, en liga som rankar OECD-länderna efter deras köpkraftsjusterade BNP, vilket ger ett ungefärligt mått på ett lands levnadsstandard. Visst, det är ett generellt mått och tar inte hänsyn till hur tillgångar är fördelade och hur mycket var och en har att konsumera, men visar att många i Sverige ändå har det rätt bra. Trots detta signalerar nu Försäkringskassan att sjuktalen återigen ökar. Främst beror det på att fler mår psykiskt dåligt. Och kvinnor mår sämre än män.
Vad beror detta då på? Arbetsmarknaden har visserligen blivit hårdare och villkoren på arbetsmarknaden har försämrats, men frågan är om det inte också kan förklaras med den ökande ojämlikheten i samhället och vad den driver oss till. För några decennier sedan räckte det med att man hade ett hus, ett jobb och gärna man och barn. Hur huset såg ut eller var det låg var kanske inte lika viktigt. Man bakade sitt bröd och syltade och saftade, inte för att det var hippt utan för att man visste att det både blev billigare och bättre. Vilket märke på jeansen man hade brydde sig verkligen inte föräldrarna om, och vad barnen eller ungdomarna tyckte var mindre viktigt, huvudsaken var att de var praktiska och av starkt och bra tyg. Klyftorna i Sverige har aldrig varit så små som då.
Nu däremot kämpar medelklassen för att vara minst lika bra som grannen, helst bättre. Vi jobbar mer för att kunna köpa dyrare saker, inte för att de är bättre utan för att de är av rätt märke. Har man inget jobb anses man vara lat, jobbar man ”bara” 40 timmar i veckan så visar det att man inte har några ambitioner och man ”har aldrig” tid, almanackan är full. Detta samtidigt som man får dåligt samvete som förälder om man alltid är den som hämtar sitt barn sist på förskolan eller fritids. Allt detta tillsammans med att man ska vara snygg, smart och lycklig gör, tror jag, att vi sakta men säkert stressar ihjäl oss. Detta trots att vi egentligen inte får något mervärde av det, snarare tvärtom. Robert H. Frank beskriver detta på ett lysande sätt i Frånsprungen: hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen.
Det finns mycket som myndigheter och företag kan göra för att underlätta för de anställda, inte minst på arbetsmiljöområdet. Det finns strukturer i samhället som vi behöver ändra på. Men jag tycker att det är viktigt att vi också ibland själva reflekterar över vår egen roll och hur vi själva som individer kan ta ansvar för denna utveckling. Kan vi göra saker som påverkar utvecklingen i positiv riktning i stället för negativ?
Därför tycker jag att du ska ta dig en funderare på vad du gör med din tid, varför gör du det och finns det något du skulle kunna ändra på för att frigöra tid, eller för den del även pengar. Hur fast sitter du i ekorrhjulet egentligen? Och kom ihåg, lycka sitter inte i pengar, utan kan lika gärna vara nystekta rårakor med hemmagjord lingonsylt avnjutna på en pall i köket.