Jag har (liksom andra) försökt förklara vilka rikedomar vi har i offentlig sektor och vilken kraft vi har att öka sysselsättning och investeringar.
Men det kan vara svårt för vanliga väljare att ta till sig det i en tid där stormedier, ministrar och nationalekonomer säger något helt annat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi har ”inte råd” med välfärd och satsningar, säger de och just den pedagogiken, när man skyller på brist i kassan, brukar tysta varje protest. Även när kassan är full.
Men vad ligger bakom detta märkliga att svenska löntagare år från år får se sitt arbete och sina insatser försvinna till en liten elit i landet, utan att man överhuvudtaget reflekterar.
Som om feodalsamhället med de fina godsherrarna aldrig hade tagit slut!
Vad gör oss så flata?
Idag berättar Dagens ETC om hur utdelningarna till aktieägarna i några av Sveriges största bolag ökat med i snitt 120 procent det senaste decenniet, medan reallönerna stigit med 1,2 procent under samma period. Siffrorna är så skriande att de borde vara samtalsämnet på varje fikarast.
Men trots att dessa siffror är offentliga i bokslut och rapporter så finns de överhuvudtaget aldrig rapporterade.
En liten privat ägarelit tömmer varje år våra bolag, och deras huvudsakliga argument för att det måste ske är att annars ”sjunker börsvärdet”.
Men vad ska löntagarna med börsvärde till? Stiger aktiens värde får löntagaren inte mer och sjunker den hotar företagsägarna med avskedanden för att kunna pressa upp den igen.
Det går inte vinna det spelet för de anställda.
Man måste helt enkelt ta fajt om vinsten, om de där hundratusentals kronorna extra som en anställds arbete skapar i företaget varje år.
För det är ju den enkla sanningen om svenska storföretag.
Varje år levererar de anställda mycket mer pengar än de får ut.
Bara i Ericsson skänkte varje löntagare bort ett överskott på 114 000 kronor förra året som ägarna fick använda som de ville.
I tjänstemannastyrda företag brukar det innebära rejäla aktieutdelningar till passiva ägare och stora bonusar och löneförmåner till topparna. (Ingen har väl missat de 300 miljoner kronor som Ericssons vd slösat bort i lyxresande med privatjet de senaste åren?) I företag med några få ägare brukar dessa gömma sig och skylla utdelningarna på ”marknadens krav”, men marknaden är bara ett annat ord för girighet och det finns ingen anledning att svara den med annat än högre lönekrav.
Hela systemet är riggat så att löntagarna alltid ska vara siste man på bollen när det gäller de vinster som skapas i den moderna industrin. Ibland får de veta att just deras avdelning inte går så bra, det är kanske finansvinster och placeringar som gett de stora plusen i bokslutet, men då glömmer man gärna att även detta finanskapital kommer från löntagare som i årtionden fått för liten andel av produktionens resultat.
Faktum är att svenska löntagares del av förädlingsvärdet (jo, det heter så) är nere i samma siffror som strax innan kampen för välfärden började på 1950-talet. Vinstandelen har ökat sen 1975 i en ryckig men dock stigande kurva.
När jag själv första gången granskade Ericsson på 90-talet var det exakt samma visa som idag. Lönerna stod still, vinster rusade och vid hack i lönsamhetskurvan började man avskeda och ”omstrukturera” utan hänsyn till orter och de anställda. När någon protesterade svarade vd Lars Ramqvist att ”det går fort att tömma landet”.
Människor som dragit in många miljoner per anställd till ägarna var plötsligt noll värda. Det var då kvartalskapitalismen blev ett modeord och även om ordet försvunnit idag så är det precis samma system som gäller.
Och det här går inte att bromsa med förnuft, diagram eller vänliga förhandlingar.
Det enda som fungerar mot ägarnas hot är mothot.
Löntagarna måste utgå ifrån egenintresset, det är kamp mellan vinst och lön som alltid gäller.
För det som inte blir lön blir vinst.
Skulle man räkna ut hur mycket alla dessa tusentals vinstmiljarder inneburit för Sverige skulle man bli besviken. Vinster ger låga skatteinkomster, om ens några, få investeringar, (de lånefinansieras istället) och få jobb. Vinster ger i dagens ekonomi framför allt mer spekulation.
Ökade löner ger däremot starkare offentliga finanser, fler investeringar den vägen och därmed fler jobb.
Nej, det är inte konstigt att så få löntagare säger emot. Företagsledarna har 99 procent av mediesverige på sin berättarsida, ja även Sveriges Radios ”ekonomieko” och Aktuellts ekonominyheter lider av den sjuka synen på ekonomi, som något som handlar om att skapa mera vinst.
Inte mera lön.
Men det håller inte. Företagen töms av en liten ägarelit.
Det är dags att sluta bocka!