Den svenska modellen har gjort Sverige till det land det är i dag. Genom en gemensamt finansierad välfärd har Sverige varit ett land som har stått upp för de svaga grupperna i samhället. Det hör till den svenska modellen. Det vet vi. Det som inte gör det är lönedumpning och ökade klassklyftor. Men någonstans där börjar det skava lite. För vad vi också vet är att Sverige är det land inom OECD där inkomstskillnaderna har ökat snabbast de senaste 30 åren.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är någonting som inte går ihop när klyftorna ökar och regeringen för ett land som Sverige försöker lappa ihop ett system som spricker gång på gång. I dag hanteras symptomen av en värld där vinstintresset har fått styra så till den milda grad att människor tvingas fly undan krig, fattigdom och miljökatastrofer. När solidaritet behövs som mest verkar Sverige tappa kurs. Under den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget anpassades Sveriges asylregler till EU:s miniminivå. För en tid sedan öppnade statsministern upp för att se över hur Sverige kan bli av med tiggeriet på gatorna genom ett eventuellt förbud. Detta i en tid då världen skriker efter hjälp och fattigdomen ökar mer och mer.
På flera sätt går det bra för Sverige. Tillväxten är hög och arbetslösheten sjunker. Dessvärre kan vi inte blunda för det faktum att Sverige är ett av de länder där ojämlikheten ökar mest. Den rikaste procenten i Sverige består av en överklass på ungefär 80 000 personer, varav många är entreprenörer eller direktörer i stora företag med höga inkomster i form av löner och kapital. När de rikaste drar ifrån ökar den ekonomiska ojämlikheten. Flera forskare har pekat på att stora ojämlikheter är skadligt för samhället och kan ha negativa effekter på sammanhållning, demokrati, hälsa och kriminalitet. Intressant. Särskilt svårt blir det att vara laglydig om symptom på fattigdom, såsom tiggeri, blir olagliga.
Det råkar också slumpa sig så att Moderaterna i Danderyd, kommunen med högst medelinkomst per capita i Sverige, vill förbjuda tiggeri. Det rapporterades i april 2016 att kommunen hade tio tiggande EU-migranter. Moderaterna i Danderyd ser alltså inga andra sätt att hantera dessa relativt få tiggare än att kriminalisera dem. Även socialdemokratiska företrädare kommunalt och nationellt har öppnat upp för tiggeriförbud, då med argumentet att tiggeri är ett fattigdomsproblem som inte är värdigt ett välfärdsland som Sverige. Oavsett vad förslagen beror på har man gått bakvägen för att bemöta problemet med tiggeri och fattigdom.
Är det jämlikhet som är målet är det lönlöst att angripa symptomen av ett ojämlikt samhälle. Angripas måste det ekonomiska system som tillåter ojämlikheten att öka. Genom att se över dagens skattesystem kan man nå en bra bit på vägen. Att se över en ny arvs- och gåvoskatt, beskattning av finanssektorn, skatt på lyxkonsumtion och fastigheter är några åtgärder som kan vidtas. Möjligheten finns att visa var problemen har sin grund och var konflikten ligger.
Vill man på riktigt bekämpa fattigdom och sluta klyftorna i samhället kan lösningen inte vara att förbjuda konsekvenser av fattigdomen, när lösningen av problemet har sin botten i den andra änden. Det kapitalistiska systemet tjänar på ojämlikhet, ökade klyftor och således fattigdom. Om regeringen menar allvar med att skapa jämlikhet borde man ta sig en funderare på om det inte vore mer logiskt att kriminalisera de rika. Låter det för drastiskt? Börja då med att åtminstone beskatta deras förmögenheter.
