Sedan januari har jag skrivit ledare för Dagens ETC om den europeiska krisen, om prostitution, om regeringens uteslutande politik, om bakgrunden till Is (före detta Isis), om hemlöshet, migration, åtstramning, spekulativa tv-såpor, välfärd, flygindustrins usla syn på sina anställda. Med mera.

Det har blivit runt 30 stycken. Men ingen har skapat lika mycket trafik till min mejlbox som den ledare – egentligen mer av spontan kommentar – som jag skrev för nättidningen i maj.

Rubrik: ”Stäng gylfen!” Uteserveringarna hade börjat öppna och jag formulerade några rader om det faktum att många män gärna tömmer blåsan offentligt. Inte för att de måste – men för att de kan. Varför? Jag ville pröva tanken om inte detta egentligen handlar om att jubla åt det egna privilegiet. Jag ville ställa frågan: Kan vi inte bara lägga av med det?

Fördämningarna öppnade sig. Jag har sparat alla mejl i en särskild mapp. Jag läser dem ibland. Fnissar åt den helt oproportionerliga vreden över att jag haft fräckheten att påtala att det kanske ändå kan vara rimligt att hålla sig till toalett istället för att måla hela staden gul, från trottoar och park till trapphus och vägg.

Vem tror jag att jag är? Varför skulle jag ha mandat att inskränka denna härliga frihet? Men visst är det sorgligt. Att läsa ledare om syriska katastrofen utan att reagera, i alla fall inte genom att skicka koleriska mejl, men att sedan tappa koncepten fullständigt för att någon har mage att stilla resonera kring mäns uppenbart laddade förhållande till hur urin lämnar kroppen.

”Du är garanterat en sittkissare”, spekulerade en upprörd läsare, som mellan raderna satte likhetstecken mellan sådan metod och totalt nollställd maskulinitet. ”Män har mindre urinblåsa än kvinnor”, föreläste en annan – som glömt att googla det faktum att män och kvinnor har samma genomsnittliga fysiologiska kapacitet, cirka 500 milliliter.

All urinrelaterad ilska är mycket fascinerande. Jag ville inte ens provocera, bara lyfta frågan. Detta efter att mediepersonen Sigge Eklund avslutat ett gräl med tidskriften Filter genom att urinera på den.

Han var jättearg. Han upplevde sig ha blivit kränkt i samband med en intervju och ville ge igen med besked. Så han spelade in en video:

– Jag gillar ju Filter, det är en supertidning. Sköna killar, säger han i filmen.

Därefter vänder han sig bort från kameran, ut mot en trafikerad väg, det är mitt på dagen, och han släpper ner byxorna. Den som tittar ska förstå detta som att han demonstrativt tömmer blåsan över Filter. Du ska känna att han sätter punkt för diskussionen, att inga argument kan mäta sig med att ”slå en sjua” – en branschtidning använder det begreppet – på en meningsmotståndare. Maximal förnedring. Ord räcker inte till, säger en nöjd Sigge Eklund till samma branschtidning.

– Då är det bara att dra ner gylfen.

En skön killes hälsning till andra sköna killar.

En penis sänder ett budskap till andra penisar.

Jag vet inte, men för mig känns den sortens logik inte helt ... frisk. En sak att en medelålders man inte gjort sig kvitt skolgårdens minst sympatiska strategier för konfliktlösning. Men det här är ingen isolerad incident. Det vet vi alla. Så vad handlar det om?

Manlighet, var mitt svar.

Män gör det var som helst för att de kan göra det var som helst. Knäppa upp, hänga ut. Utan att behöva titta sig bakom ryggen efter potentiella sexualbrottslingar. Utan att riskera att ens nedre regioner snart trålas runt Instagram. Då blir det här att lätta trycket offentligt mer av en manlig maktmanifestation, mer av ett beteende som applåderar ett privilegium.

Män öppnar sin gylf för att de kan, för att de vill och för att de inte vet bättre.

Män gör det utan rädsla – trots att det orsakar obehag för andra.

Ungefär så.

Ja, kiss är politik.

Nu ser jag fram emot en ny mejlstorm.