Andreas Gustavsson: Varför känns AOC:s radikala klänning så förtvivlat tom?

Plötsligt sprattlar han till, Joe Biden, som annars har tonat ner sina spetsigare ideologiska löften från samma sekund det stod klart att han vunnit valet. Men nu twittrar han om att landets mest förmögna har åkt gratis på bekostnad av medelklassen och därför måste börja betala skälig skatt.

Som av en händelse trendar samtidigt detta ämne på Google. Eller specifikt då sökningen ”tax the rich”, beskatta de rika.

Nej, det är ingen slump.

Look, I don’t want to punish anyone’s success, but the wealthy have been getting a free ride at the expense of the middle class for too long.

I intend to pass one of the biggest middle class tax cuts ever — paid for by making those at the top pay their fair share.

Alexandra Ocasio-Cortez kan kommunikation. På många sätt är kongressledamoten en politiker optimerad för samtiden, med sin exakta tonträff för sociala medier, med sin förmåga att ockupera debatten, med sin till synes outtröttliga övertygelse att även en socialistiskt grundad agenda kan pressas förbi tröga, lobbyistköpta institutioner.

Hon förstår kriserna.

Ojämlikheten, klimatet, högerextremismen.

Hon är autentisk, hon är fortfarande okorrumperad av det politiska systemet.

Personligen, för mig, har Ocasio-Cortez senaste åren varit viktigare än någon annan politiker.

Hon förmedlar hopp.

Presidenten skulle inte ha twittrat det där om det inte vore för henne. Det handlar om den klänning hon bar på Met-galan i New York. Vit med släp, men också med röd text: TAX THE RICH.

Internet vältes direkt.

Biden påmindes. Alla påmindes.

Miljoner människor googlade inte bara ett omfördelande budskap, utan hamnade direkt på träffar som beskriver en av våra stora katastrofer, att ansamling av rikedom hos en skärva av befolkningen bromsar möjligheten att skapa ett rättvisare, grönare samhälle för hela befolkningen.

Det är smart, det är optimerat.

Så varför känns hennes radikala klänning bara förtvivlat tom?

Problemet finns ju, problemet är motbjudande i sin omfattning.

USA:s tre rikaste har tillsammans en större förmögenhet än landets fattigaste hälft.

Sveriges tre rikaste äger mer än fyra miljoner svenskar.

Världens åtta rikaste äger mer än fyra miljarder människor.

Pandemin gör det värre.

Dollarmiljardärerna har samlat på sig ofattbara 100 000 miljarder kronor.

Oxfam berättade i en rapport förra året att Amazons Jeff Bezos personligen skulle kunna betala var och en av Amazons 876 000 anställda en engångsbonus på 105 000 dollar – drygt 900 000 svenska kronor – och fortfarande vara lika rik som han var i början av pandemin.

(Sverige är inget undantag, tvärtom, imorgon får du läsa ett granskande reportage i Dagens ETC som visar en påtaglig konsekvens av att vi just nu har oproportionerliga en procent av alla dollarmiljardärer – och de vet knappt vart deras börsboostade förmögenheter ska ta vägen.)

Det är dumt att underskatta Ocasio-Cortez.

Hon är strategisk, hon vet vad hon gör. Mediet är budskapet, skriver hon själv, en blinkning till forskaren Marshall McLuhan, och här ska det nog förstås som en kommentar till att hon använder sin position som folkvald – hon har fri entré till galan som annars kostar 300 000 kronor – för att formulera att lösningen är högre skatt för de rikaste, just de rikaste som frotterar sig med varandra på evenemanget vars syfte är välgörenhet, de rikaste som konsekvent hävdar att frivilliga bidrag gör mer nytta än vad som någonsin skulle kunna komma från en inkompetent, slösaktig offentlighet.

The medium is the message. pic.twitter.com/b4Ssr6HkYR

Men ändå.

Tomhet.

Som om budskapet försvinner rakt ut i ett mörker.

Kanske är det för att kulturkriget genast slukar hennes aktion, med exakt de förväntade reaktionerna från Trump-klanen och brutalborgerliga medier, men också från supportrarna som blandar ihop virala klick med konkret framgång.

Kanske är det för att hennes aktion aktualiserar journalisten Tom Wolfes genomborrande studie av de megarikas fåfänga fyrverkerier, av simulerad tolerans och frasradikalitet, av hur denna privilegierade krets välkomnar det subversiva, som en extra färgklick, men uteslutande om det subversiva är maktlöst, kontrollerat.

Jag ser Ocasio-Cortez på galan och ser en fågel i en gyllene bur.

Hon försöker bryta sig fri från den marginalisering som det demokratiska etablissemanget alltid har ansett är hennes öde. Hon har en unik relation till sina väljare. Hon är trogen sin vision. Men hennes parti vill överhuvudtaget inte veta av den. Biden poserar. Det här har naturligtvis inte gått henne förbi. Likgiltigheten. Cynismen.

Det finns desperation.

För första gången.

Hon kastar sig mot gallret.

Tax the rich.

Bara för ett ögonblick upplyst av fotoblixtar.