Tänk att du bor i Stockholm men måste fly och gömma dig i Norrlands skogar. Inte i en månad eller två utan i fyra års tid. Du väntar på matleveranser som inte kommer. Ditt hem är jämnat med marken, likaså din arbetsplats, ditt barns dagis, alla de små gator och genvägar du brukar gå på. Du vet inte när du kommer tillbaka eller till vad. 220 000 människor har dött, många fler skadade, en del av dina vänner. Det hela började med en protest mot den diktatoriska regimen som styrt Sverige i ca 40 år. Du drömmer om en socialistisk revolution, men först vet du att du måste förbi diktaturen så att arbetarklassen kan organisera sig, kunna forma kraven efter decennier av syrebrist. Regimen slår ned protesterna blodigt. Plötsligt kommer det fundamentalistiska rebellgrupper. De demokratiska rebellerna och det vanliga folkets motstånd blir allt mer pressat. Du och dina vänner måste slåss på två håll. När du som mest behöver stödet, börjar solidariteten svika. Folk i Syrien eller Palestina säger, men de där svenskarna, vad vill de egentligen? Eftersom du och dina landsmänniskor inte har möjlighet att vifta med röd fana, organisera feministiska smågrupper, strejka, tror vänstern i länderna omkring dig att du inte finns och att ditt uppror inte är värt att stödjas.
Fyra år har gått sedan det folkliga upproret i Syrien började, fyra miljoner människor har blivit flyktingar. Om man räknar med internflyktingar är antalet på flykt närmare 12 miljoner. Det är halva Syriens befolkning. FN graderar situationen till nivå tre, det vill säga den allvarligaste nivån för en humanitär kris. Aldrig tidigare har FN behövt så mycket pengar för någon kris. Det är svårt att greppa men vi måste försöka. Varför har vi svikit Syrien?
Alltför många drar anti-imperialistkortet, även den kända journalisten Robert Fisk, och fredsrörelser som Englands Stop the war coalition: USA är emot Assad och då är vi för honom.
Men det finns en stor risk att tillmäta anti-imperialismen den största vikten. Se på Iran 1979. Bland andra sociologen Val Moghadem påpekar att ett stort misstag var vänsterns överfokus på anti-imperialismen på bekostnad av socialismen. Så gick man ihop med religiösa totalitära krafter i anti-imperialismens namn och insåg försent att de var socialismens fiender. Men istället hör vi av delar av vänstern samma analys och vokabulär som från Vietnamkriget. USA ut ur landet X. Hälften av Syriens barn har inte gått i skola de senaste åren. Medellivslängden har bara på dessa fyra år sjunkit med 22 år. Hälften av landets läkare har flytt och hälften av storstäderna bombats sönder till oigenkännlighet. Även om USA har intressen i Syrien, som i alla andra länder – det är ju en supermakt – så är det inte USA som orsakat den här tragedin. Detta är inte Afghanistan eller Irak.
Det är inte vänster att vara för Assad. Det finns inte ett spår av socialism i att skydda en diktator vars politik går ut på att krossa facken och vänsterpartier och likt fascistisk ideologi, överbrygga och fördunkla klassambanden med sekterism. Det är inte ens anti-imperialistiskt. Far och son Assad har samarbetat med västerländska imperialisitiska regimer flera gånger, till exempel ställde de sig på den konservativa jordanska Hashemit regimens sida mot palestinierna i Svarta September 1970. De anslöt sig till USA:s sida under kriget mot Irak 1991. Under “kriget mot terrorismen” har USA skickat en hel del fångar till Syrien eftersom de vet att få torterar så bra som Assad-regimen. Och nu håller de åter på att bli vänner, USA har sträckt ut handen mot Assad i kampen mot IS. Och är inte Assads gode vän Rysslandimperialist?
Men argumentet att revolutionen inte är vänster då? Inte ens detta, i sig historielösa och oschyssta krav på ett folk som inte tillåtits organisera sig i decennier, står pall.
Joseph Daher, syrisk vänsteraktivist, menar faktiskt att arbetarklassen och de förtryckta är hjärtat i Syriens revolution. Från första början har den huvudsakliga organisationsformen för de demokratiska revolutionärerna varit kommittér. Man tog över skolor och energidistribution och har till och med hållit fria val på vissa ställen som i Deir Ezzor i slutet av februari 2013. Den kurdiska självständiga förvaltningen i Rojava är förstås ett annat exempel, utan det folkliga syriska motståndet mot Assadregimen där kurder, syrier och araber gått ihop, hade detta varit omöjligt. Läkaren och aktivisten Lina Myritz besökte till exempel den befriade staden Saraqeb i Idlibprovinsen i nordvästra Syrien. Befolkningen, barnen, lärarna, sjuksköterskorna, kämpar på två fronten, de kan drabbas av bomber från regimen eller missiler från IS som finns en mil bort. Ojämlikheten skenade iväg under Bashar al Assads nyliberala politik med privatiseringar och överförande av rikedomar till den egna familjen. Syrier under fattigdomsgränsen ökade från 11 procent i 2000 till 33 procent i 2010. Sju miljoner lever under fattigdomsgränsen. En svår torka på grund av klimathotet har också spett på missnöjet. Det finns en stark klasskomponent som driver upproret framåt.
Det är klart att det känns mörkt och svårt att känna hopp. Det är ingen vacker revolution vi ser på utan slakt av ett folk från två håll som en dag försökte göra revolution. Men som sociologen Asaf Bayat skriver så är det inte onaturligt att känna hopplöshet när revolutioner drabbas av svåra bakslag och kontrarevolutioner. Det som är onaturligt är att inte engagera sig, att inte visa solidaritet. Att inte se när ett folk faktiskt försöker kasta av sig sina bojor.
