Idag, första maj, arbetarrörelsens dag, samlas människor på olika platser i de flesta städer: Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, syndikalisterna, kommunisterna, socialisterna, anarkisterna, antinazisterna, Feministiskt initiativ och så vidare – alla har varsitt tåg för att fira denna historiska dag och kräva nya segrar.
Varför då, egentligen?
Varför går vi inte tillsammans allihop?
Jag säger till er: den dag vi alla går tillsammans, det är den dag vi kommer att ta över. Först då kommer vi att bli en riktig kraft som ingen kan sätta emot. Tänk er! En enad arbetarrörelse fyller gatorna! Alla du känner och deras moster och grannen som aldrig gått utanför dörren kommer att vara där.
För 90 procent av oss alla är lönearbetare och det betyder att vi har gemensamma intressen. Den dag vi inser det kommer vi inte kunna stoppas. För allt värde, all tillväxt, all profit skapas av oss. Oavsett om du programmerar, lär barn att äta med sked, influerar människor på Youtube eller kör taxi. Så skapar du i förlängningen värde och vinst som någon annan lägger beslag på.
Det betyder inte att vi är vänner allihop, att vi har samma politiska åsikter eller religion. Men vi tjänar på att gå ihop. Efter intresse, inte ideologi. Precis som den härskande klassen alltid gjort. De kan enas från USA till Saudiarabien och Sydkorea.
Men vi, vi har fastnat i en förlegad konflikt mellan Eduard Bernstein och Rosa Luxemburg i 1890-talets Tyskland. Ja, fortfarande delar vänstern upp sig enligt frågan: reformism eller revolution? Helt otroligt. Vet någon ens varför, eller fortsätter man bara trampa gamla spår?
Bernstein hävdade att arbetarna borde avskaffa kapitalismen gradvis genom reformer, Luxemburg att systemet borde krossas en gång för alla. Båda vägarna provades i praktiken: Sverige kom att följa Bernsteins väg, medan Sovjet följde Luxemburgs. Inte på grund av någon ideologisk övertygelse, utan historiska omständigheter ledde till att det helt enkelt blev så – när arbetarna i Sovjet hade gjort revolution blev det lättare för arbetare i andra länder att få igenom sina krav utan att behöva göra det. Och i geografiskt perifera länder som Sverige har det varit lättare att göra sociala reformer utan att någon världsmakt har kommit och lagt sig i (medan i Chile, Grekland och Indonesien har det blivit invasion och massmord om någon bara vill ha åtta timmars arbetsdag).
Och vad kan vi säga idag? Jo, att ingen hade rätt. För 70 år senare skedde motsatsen i båda länder – på exakt spegelvänt sätt! Där kapitalismen reformerats bort reformerades den in igen, där den krossats genom revolution återupprättades den genom revolution. I både Sverige och Sovjet har det skett massprivatiseringar och ett gigantiskt överförande av egendom från våra händer till ett fåtal kapitalisters. I Sverige var det folkvalda parlament som förstatligade välfärd och produktion och samma parlament – ibland samma parti – som sålde ut dem igen. I Sovjet, där folket stormade palatset och rövade till sig de rikas egendomar rövade de rika tillbaka den igen. Men miljardärerna har berikat sig i båda länderna, och dem kvittar det ju vilken metod som användes. Inte fan finns det föreningar för ”Rövarkapitalister (R)” som bråkar med ”Reformkapitalister (K)”
Av detta kan vi dra tre slutsatser:
1. Varken reform eller revolution utgjorde ett hållbart skydd mot kapitalismens återtåg. Båda hade svagheten att makten centrerades hos ett parti som skulle förvalta arbetarrörelsens landvinningar, och när det partiet vek sig för kapitalismen (genom att anpassa sig eller krossas) var folket inte organiserat nog att kunna sätta emot.
2. Reform är en trögare metod, men det gäller åt båda hållen. Det tog längre tid för arbetarrörelsen i Sverige att genomföra förstatliganden, men det tog också längre tid för kapitalisterna att återprivatisera.
3. Konflikten mellan reform och revolution är överspelad! Revolutioner är ju nödvändiga i tider och länder där det rådde diktatur. Men en revolution i en demokrati är något helt annat - det är en statskupp och det är sånt som militärer och imperialister håller på med, inte arbetarrörelsen. Men också därför att revolution och reform faktiskt går på ett ut, som vänsterpartiets Eva Björklund har sagt. Efter en revolution, vad är det första en regering gör? Jo, reformer. Det är ju dessa reformer som är den verkliga revolutionen, inte det dramatiska ögonblick då ett nytt gäng installerar sig i presidentpalatset. Och omvänt, jämför hur Sverige såg ut då arbetarrörelsen kom till makten, och sjuttio år senare. Det som skett är inget mindre än en revolution - genom reformer! På samma sätt gjorde kapitalet kontrarevolution i Sovjet och kontrareformism i Sverige.
Att ha kontroll över statsapparaten är det enda sättet att nå framsteg - helt anarkistiska samhällen har heller inte lyckats stå emot den globala kapitalismen. Men! Att endast ha kontroll över staten är en stor fara! Då blir det som Milovan Djilas sa - en ny klass av byråkrater uppstår och folket blir passivt. Inslag av direktdemokrati och arbetarägda företag är därför ett helt nödvändigt självförsvar för ett socialistiskt samhälle - det garanterar att demokratin hålls levande.