BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

En sak är klar – Europas socialdemokrater lever farligt. Visserligen verkar S här hemma vara beredda att använda en av EU:s starkaste ekonomier till satsningar i välfärden. Men fortfarande är gången haltande. Tagelskjortan har bytts ut mot filttofflor. Bred politisk översyn i skattesystemet tycks vara det längsta man är beredd att gå i fördelningspolitiken enligt riktlinjerna till den stundande partikongressen. Samtidigt säger finansminister Magdalena Andersson att hon oroas över de växande klyftorna i Sverige. Och det borde hon verkligen göra. Sverige är det OECD-land där ojämlikheten har ökat snabbast sedan 1990-talet.

Men när hon i intervjuer ställs inför frågor om vad partiet tänker göra för att minska de växande ekonomiska klyftorna hänvisar hon till att regeringen har höjt inkomstskatten på de allra högsta inkomsterna. Lägg därtill ett stänk flygskatt här och några matskedar bankskatt där. Inte mycket till fördelningspolitik för ett parti som tidigare satte ökad jämlikhet högst på dagordningen.

Hur ser då den fördelningspolitiska verkligheten ut? Jo, Sverige håller faktiskt på att bli något av ett skatteparadis för superrika personer. Inget land har så många miljardärer som Sverige i förhållande till folkmängden. Till och med USA ligger här i lä. Och det är de sänkta skatterna på kapitalinkomster och bolagsvinster och de slopade skatterna på fastigheter och förmögenheter som har bidragit till en kraftig omfördelning från mindre bemedlade till välbärgade i vårt svenska samhälle. I själva verket är det få länder som i likhet med Sverige har tagit bort både förmögenhetsskatt och arvsskatt. Vi är också ganska ensamma om att ha omvandlat en progressiv fastighetsskatt till en regressiv kommunal fastighetsavgift. 

Den franske ekonomen Thomas Piketty, författare till bestsellern Kapitalet i tjugoförsta århundradet, finner den svenska linjen att helt sakna skatter på privata tillgångar väldigt olycklig och udda. I en värld där rikedomarna blir alltmer koncentrerade är arvsskatten den sista skatten vi borde sänka. Vi borde åtminstone hindra att ojämlikheten förs över mellan generationerna.

Både Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink, tidigare finansministrar och knappast kända som några vänsterradikaler, är starkt kritiska till besluten att helt avskaffa skatter på tillgångar vilket man menar skedde utan föregående utredning och konsekvensanalys. Om några inkomster ska beskattas så borde det vara sådana som har förvärvats utan arbete och mer arbetsfria inkomster än arv och gåvor torde vara svåra att hitta, konstaterar Feldt. 

Det finns starka rättviseskäl att återinföra arvs- och gåvoskatten, anser Åsbrink. Det har nu gått så långt att till och med Internationella valutafonden, IMF, uttalar sitt stöd för förmögenhetsskatter samtidigt som man anser att finansbranschens verksamhet behöver återregleras och övervakas.

Så varför fegar du Magdalena Andersson? Sedan 2000 har skattekvoten i Sverige sjunkit från 49 procent av BNP till 43 procent och det skiljer nu ganska mycket mot Danmarks 51 procent. Skattebortfallet motsvarar 280 miljarder i minskade inkomster till samhället, pengar som hade gjort större nytta i en välfärd som åtminstone till vissa delar har satts på undantag.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, samlade till kongress den 8–11 april, har mycket att bevisa. Ökad jämlikhet var den stora parollen i 1970 års valrörelse. Då var ändå Sverige Europas mest jämlika land i ekonomiskt hänseende. I dag ökar ojämlikheten snabbast  hos oss. Vågar socialdemokratin se den sanningen i vitögat och åter lyfta upp kampen för ökad jämlikhet högst på den politiska dagordningen?