En folkstorm har härjat på sociala medier och i kvällstidningarna angående den man som friades för våldtäkt mot barn efter att ha tagit hem en 13-åring flicka på rymmen. Att själva händelsen väcker starka känslor är naturligtvis inte konstigt, det är hjärtskärande att ett socialt utsatt barn träffar på en vuxen som utnyttjar situationen istället för att se till att hon får hjälp. Den ilskna kritiken mot de friande domarna är dock, som vanligt i sexualbrottsdebatter, minst sagt förvirrad.
En bra start på minskad förvirring är att försöka hålla isär juridik och moral. En domstol ska inte avgöra om en handling är god eller ond på ett moraliskt plan utan försöka tolka lag och praxis så gott det går. Ur det perspektivet är de aktuella domarna inte särskilt kontroversiella (med det sagt är de inte nödvändigtvis korrekta). För fortsatt förvirringsminskning rekommenderas att kika på hur lagstiftningen på området ser ut. Det är inte helt lätt och jag misstänker att brottets själva rubricering skapat en del av förvirringen (vilket många för övrigt varnade för vid införandet).
Det aktuella brottet var (i första hand) det som kallas våldtäkt mot barn som infördes i samband med den stora sexualbrottsreformen för tio år sedan. Innebörden är att alla samlag (och annat jämförligt) med barn under 15 år är våldtäkt mot barn. Detta alltså oavsett om det varit fråga om tvång eller inte. Utgångspunkten är helt enkelt att barn under 15 aldrig kan samtycka till sex. Syftet var att stärka skyddet för barn och ungdomar och på kuppen slippa olustiga juridiska diskussioner om barns delaktighet vid övergrepp etcetera. Viktiga och goda avsikter naturligtvis.
I praktiken kan det dock vara förvirrande att använda samma beteckning både för sex mot någons vilja och en, som exempel, ömsesidig sexuell relation mellan en 14-åring och hens 16-åriga pojk/flickvän. Det senare kan under vissa omständigheter ses som ett mildare brott och ge frihet från ansvar men regleringen leder ändå till en rad absurditeter (ungdomsmottagningar som vägrar skriva ut p-piller till 14-åringar, skolsköterskor eller föräldrar som anmäler sexuellt aktiva högstadieelever etcetera) som rimligtvis inte var meningen. Ur denna aspekt har det länge varit uppenbart att lagen och dess praktik behöver ses över.
Fallet med 13-åringen bekräftar att vi också behöver kika på vilket ansvar en vuxen egentligen ska ha i en åldersbedömning. Många av de argaste rösterna efter den friande domen menade att det var upprörande (och direkt mansgrisigt) att domstolen bland annat utgick ifrån flickans kroppsliga utveckling.
Det kan man förstås tycka men i dagsläget är det vad de ska göra. Frågan var om mannen hade ”skälig anledning att anta” att flickan var under 15. Det är alltså en form av oaktsamhetsbedömning men med ganska höga krav där domstolen ska avgöra just vad den vuxne borde ha fattat utifrån barnets kropp, språk med mera.
Översikter av domar visar att detta innebär att vi i praktiken har en 13-årsgräns om det inte förekommit våld/tvång. Kanske var detta inte heller avsikten med lagen. Skulle vi kunna ställa strängare krav på aktsamhet från vuxna? Ja, det tycker jag. Och det går att lösa på flera rimliga sätt (varav inget är krav på legitimation som några glada tyckare föreslagit).
Det allra mest förvirrande med veckans debatt har nog ändå varit den osunda fixering vid straffrätt som finns inom delar av vänstern och den feministiska rörelsen. Det är samma visa vid varje uppmärksammat våldtäktsmål – försvarare av sociala lösningar i andra frågor fastnar plötsligt i monotona skrik på hårdare tag.
Vi kan ju så mycket mer.
Visst ska vi diskutera hur lagen ska förbättras. När alla har saktat i backarna och funderat ett varv till. Under tiden skulle jag som omväxling gärna se några upprörda Twitterstormar i versaler om till exempel hur vi stärker skyddet för alla de barn vars utsatta situation aldrig blir polisärenden, eller hur vi följer upp de barn som omhändertas och placeras på familjehem. Eller det faktum att socialtjänsten som ansvarar för utsatta barn går på knäna.
