Nu har vi väl nästan vant oss vid tiggarna utanför affärerna. Hela vintern har de suttit där i kylan med pappmuggen i handen och ett leende på läpparna. För det gäller att le. Människor ger till den som ler. Fast benen är bortdomnade och kinderna röda av skammen. Le. Så tycker vi om dig. Säg hej hej och tack tack. Så kanske vi har ett par kronor över. Gemensamt dresserar vi tiggarna till att bete sig som vi tycker att de ska. Som om de vore djur.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För ett antal veckor sedan hälsade jag på hemma hos en av dem. Eller ... det var inte hemma hos henne för hon och hennes lilla familj sov bara där på nåder. Egentligen bodde de i bilen men då var det fortfarande för kallt och de fick lägga sin madrass i ett hörn för att slippa frysa. De som har minst delar med sig av det de har, om så bara lite golvyta.
I lägenheten på två rum och kök sov ungefär 20 personer varje natt. De hade vatten och el och värmen hade fungerat ganska bra. Flera av fönstren gick inte att få igen. Innertaket i köket hade bruna fuktfläckar. Svartmöglet frodades kring fönsterkarmar och längs taklister och i hela badrummet. Jag fick huvudvärk. Kvinnans son hostade rosslande. Hon visste att det var för möglet och försökte få honom att vara utomhus hela dagen. Han var inte i skolåldern än. Det var däremot hans storasyster och föräldrarna hade lämnat henne hos släkt i hemlandet för att hon skulle gå i skola. Mamman längtade efter sin dotter. Det gick månader, halvår, mellan gångerna de sågs. Tjejen var tio år. Andra barn blir inte lämnade hos släktingar. Priset för att få vara med sina föräldrar är avsaknad av skola. Det finns många barn i Sverige som inte går i skolan.
Kvinnans högsta önskan var att få hyra ett litet hus, kanske en friggebod, så att sonens hosta skulle gå över. Hon bad oss att fråga våra vänner, bad oss att lita på henne, hon skulle göra det så fint om hon bara fick, ett rum räckte. Här var de så många, det gick inte att hålla rent. Hon längtade efter ett rent hem, rent på golvet, rent i badrummet, utan mögel. Jag sade att det är svårt. Vi svenskar är lite rädda, sade jag. Hon höll med, hon tyckte att vi behövde lita mer på varandra och på andra människor än svenskar, till och med på romer. Jag sade att vi knappt lånar ut vår sommarstuga till våra egna släktingar, att låna ut den till en främmande familj ... det är jättesvårt för en svensk. Hon såg skeptisk ut. Jag tror att hon trodde att jag ljög. För henne var det lättare att tro att hon blev misstrodd för att hon var rom eller utlänning eller fattig än att tro att svenskar är så misstänksamma till och med mot sina släktingar.
Jag har funderat på det sedan dess. Varför är vi så misstänksamma? Tror vi att saker ska gå sönder? Att vi ska bli osams? Kanske skäms vi snarare. Över skräpet i förrådet, röran i garderoben? Varför är vi så vaksamma över vårt? Jag tror faktiskt inte att vi är elaka och ogina i grund och botten, även om det är så det verkar. Men det är ju så vi beter oss – som revirbevakande djur.
