För några veckor sedan läste jag den på nytt när jag åt en (enligt uppgift) berömd ajvarbulle i Lönneberga. Maträtten var helt okej, men tidningen hade blivit ännu sämre, sidan två var en nyhet om en koreanskt träd i en villaträdgård. Liksom många lokaltidningar runt landet hade tidningen likriktats, enfaldigats och blivit en ännu mer utslätad berättelse om vad som är problem och viktigt i Göinge.
Jag funderade ett tag på vad som hänt. Vad driver denna journalistik där inget avslöjas, inget diskuteras, allting bara berättas utan motröster?
Mitt svar blev att Norra Skåne ges ut i ett av Sveriges starkaste SD-områden. Det betyder att samhällena är enormt uppdelade, varje diskussion riskerar att motsättningar kommer upp till ytan och för en lokaltidning som måste nå ”alla” (för att kunna skapa underlag för annonsörer) blir resultatet en utslätad produkt där inget viktigt sägs.
Media som ett självändamål vars enda syfte är att gneta ihop en liten vinst åt ägarna i en tid då de stora pengarna går till Facebook, Google eller andra multinationella techbolag.
Företag som lever på de data användarna ger dem och som är raka motsatsen till utslätade, de lever på att sprida konflikter, lögner, hat och falska fakta, det är en icke-journalistik som bara blir lönsammare ju mer människor använder kanalerna för att berätta hur korkade de andra är. En berättelse som bygger på att man aldrig får höra ”den andres” åsikt eller fakta, det bara rullar på i ett ständigt anklagande utan ansvar.
Så vi har lokaltidningar som inget säger genom att släta över allt och så har vi sociala medier som inget säger genom att bara skrika i varsin kanal.
Så vad händer då?
Hotet från techbolagen har blivit monopolisering av media.
Allt färre äger allt mer, det som Murdoch-imperiet gjort globalt görs om i varje land.
I Sverige går det fortare än hos de flesta.
Denna sommar blev Norra Skåne uppköpt av Bonnier och blev då ytterligare en liten del i koncernens makt över berättelsen i Sverige.
Som Dagens ETC berättade nyligen så är Bonnier idag den största ägaren av svensk dagspress, det är en absurd mediekoncentration där ett litet gäng chefer sitter på enorma löner och bonusar och där vinstpengarna framför allt kommer från statens presstöd.
Idag är det bara tre bolag som äger berättelsen i medierna. Schibsted, NTM (en stiftelse nära moderaterna) och så Bonnier.
Samtidigt bygger Bonnier upp ett nära nog monopol av affärstidningar, det inkluderar numera även tidningar kring offentlig sektor och media. Och Bonniers makt över vilka böcker som ska ges ut och framför allt nå ut behöver man inte tvivla på.
Så, vad ska hända med detta enögda ägande av våra medier?
Bonnier har ju tidigare lovat att aldrig ha en socialdemokratisk chefredaktör, det är ju lite knepigt nu när man köpt upp Dala-Demokraten och Arbetarbladet. Men att ägarens avsikt är liberal enfald istället för politisk mångfald tror jag kommer gälla, även om motiven alltid kommer vara ”ekonomiska”.
Jag tror Bonnier kommer se lokaltidningarna som Google ser på dataflöden. Värdet är registrerade namn, lokaltidningarna kommer att strömlinjeformas och kvalitetsjournalistik hänvisas till Dagens Nyheter som flaggskepp. Se lokalpressen som leverantör av namn och köpare till de stora drakarna. Strömlinjeformningen av journalistiken kommer handla om att allt färre skriver till allt fler publikationer, motivet kommer vara att unik journalistik är för dyr – men det är ju inte sant.
Dagens ETC är beviset på att en liten journalistgrupp kan skapa mycket kvalitetsjournalistik och grävande utan jätteresurser (och få ett aktivt läsarstöd).
Allt blir inte samma. Men nyanserna kommer alla vara inom det borgerliga spektrat. Där Dagens Nyheter opinionsmässigt agerar mot SD:s inflytande är det Bonniers affärspress som hårdast drivit på för att SD ska få komma in i den borgerliga värmen. VI har rosa affärstidningar med bruna åsikter.
Har monopoliseringen betydelse för demokratin?
Självklart.
Ett underbart exempel är faktiskt Bonniers snabba och stora övertagande av den svenska pressen. För trots att det här handlar om den gemensamma berättelsen, om tusentals journalisters jobb, om mediernas framtid, så har allt detta kunnat ske utan någon som helst kritisk diskussion.
Inte ett pip från Sveriges alla redaktörer och anställda opinionsmakare eller för den del politiker i en sådan här grundfråga om demokrati, mångfald och faran med monopol och kartellmakt.
Jag har sett och levt i den här förändringen av det som kallas ”branschen” i 45 år snart.
Aldrig har det varit så tyst.
