Vi ser en höger som håller på att tappa greppet. I den våg av radikaliserad konservatism som sveper över världen – högerns 1968 – hamnar de allt oftare i positioner som får mig att tappa hakan.
Och faktiskt sakna en gammal höger, som man åtminstone visste var man hade. För läser man Svenska Dagbladets ledarskribent Erik Thyselius analys över det tyska valet, föreställer jag mig att äldre tiders högerledare hytter med käppar och monoklar från andra sidan graven.
Budskapet från Thyselius är att en mur måste falla i Berlin. Men det är inte Berlinmuren. Utan den tyska så kallade tyska ”Brandmuren”, som de andra partierna ställt upp runt Alternative für Deutschland (AFD).
Den tyska högern borde samarbeta med AFD tycker Thyselius ty ”alternativet är att Tyskland fastnar i en evig decemberöverenskommelse.” Ett första steg har redan tagits, när CDU fick igenom en motion om minskad invandring med hjälp av AFD.
Är detta verkligen samma ledarsida som i alla år förespråkat upprustning av försvaret, kritiserat fredsaktivister för att gå Putins ärenden och anklagat andra för att inte ta det ryska hotet på allvar?
För AFD är inte bara ett högerextremt parti (sådant brukar högern kunna svälja efter lite krumbukter). Men AFD är också ett tydligt pro-ryskt parti. De ska enligt domstolsbeslut övervakas av den tyska säkerhetstjänsten. En säkerhetstjänst som i likhet med tyska medier har kunnat belägga att partiet sprider pro-ryska narrativ och att partimedlemmar fått pengar av Ryssland.
Det är inga enskilda rötägg som står för extremismen. Partiets folkvalda har offentligt argumenterat för att den ryska folkomröstningen på Krim var legitim och förnekar ockupationen. De motsätter sig sanktioner mot Ryssland och ser den fullskaliga invasionen av Donbas som en intern angelägenhet. AFD:s trollfabriker på nätet är något Ryssland arbetat för i över ett decennium.
Men för Thyselius är samarbetet med dessa putinister ändå en nödvändighet. ”Ju högre denna brandmur har rest sig, desto radikalare har i sin tur AfD blivit”, skriver han.
Argumentet är identiskt med den svenska borgerlighetens skäl för SD-samarbetet. PM Nilsson och andra högertänkare menade att om SD gavs politiskt ansvar skulle de att krympa. Och bli mindre radikala.
Hur det gick?
Det vet vi. SD:s budskap om en invandring på nivå ”med våra nordiska grannländer” byttes ut mot tåg tapetserade med ordet ”återvandring”. En trollfabrik etablerades på partikansliet – där anställda spred rysk propaganda. Partiledaren bjöd in en tungt kriminell till sitt eget bröllop och har haft två ledamöter i försvarsutskottet (!) som fått avgå för kopplingar till Ryssland. I en säkerhetspolitisk kris med Turkiet uppmanade partiet till fler koranbränningar.
SD blev inte rumsrena av att släppas in i värmen. De blev värre.
SD har inte heller krympt – de har växt. Samma mönster syns i andra länder där högerextrema bjudits in till samarbete.
Som valstrategi verkar det inte heller något vidare. De partier som vägrat att samarbeta med SD ligger kvar på ungefär samma nivåer som innan SD kom in i riksdagen 2010. S och V har ökat något sedan dess, medan MP och C har minskat ungefär en procentenhet var.
Samtidigt har SD-samarbetet helt ätit upp resten av högern. Moderaterna har tappat över 11 procentenheter sedan 2010. L och KD (2010 hade de 7,1 och 5,6 procent) ligger ständigt parkerade under riksdagsspärren.
Deras strategi är en fullständig flopp. Ingenting som Tyskland bör inspireras av.
Men framförallt är det häpnadsväckande att SvD:s ledarsida, i rådande oroliga världsläge, vill att putinister bjuds in till förhandlingsbordet i Berlin. Vad vi ser är en höger som sätter minskad invandring framför Ukrainas frihet.
