Allt det som är fina paroller och högtidliga nonsens-ord från rikspolitiken, blir konkret i en liten kommun.
Så här gör vi för att ta emot människor som flyr från krig.
Så här får ungarna kompisar i skolan.
Så här bygger vi en framtidstro genom att mota klimathotet här där vi bor.
Så här kan vi förstöra allt genom att ta till undanflykter och sprida falska påståenden som gör människor mer maktlösa.
En av de enklaste metoderna för en pressad politiker att ljuga bort vad som sker är det så kallade inflationstricket.
De var Kjell-Olof Feldt som började använda den metoden inom socialdemokratin på 80-talet. När S-föreningar klagade över att politiken började pressa ner välfärden, minska resurserna (vilket man märker lokalt) så blev svaret: ”Nej, nej, tvärtom. Vi har aldrig satsat så många miljoner på omsorg som nu.”
Och om de som satt på mötet inte hade aktuella siffror så blev det tyst, för inte ljuger en ledare om något sådant.
Men kan man ekonomi vet man att det finns en enkel metod för att framställa nedskärningar som ”satsningar”. Om man berättar att man förra året satsade tio miljoner medan man det kommande året kommer satsa ytterligare en halv miljon så är det svårt för folk att veta att det är en nedskärning eftersom inflationen är högre. Istället för 10,5 miljoner är värdet på pengarna kanske snarare 9,8 miljoner.
Det enda sättet att se om satsningar verkligen finns är att räkna i fasta priser.
När jag och ekonomen Sten Ljunggren gör det på några enkla områden i kommunbudgetarna inför kvällsdiskussionerna i turnén Räddningen, så visar det sig exempelvis att de flesta kommuner jag besöker minskat satsningen på vård och omsorg fram till 2020 (sedan kom corona-pengarna och det är en annan diskussion).
Alltså inte minskat i stora steg utan i små. Och när någon frågar varför blir svaret att man ju tvärtom satsat lite mer och mer fast man gjort tvärtom.
Det här kan man ju göra av okunskap men jag är övertygad om att de flesta kommunalråd vet hur det egentligen är.
Nu när inflationen ökar i de rika länderna (även om jag själv tror att det är en kortsiktig ökning som snart normaliseras) så ökar det här utrymmet för påståenden om satsningar som inte finns.
Ännu tydligare blir det här om man räknar om en kommuns ekonomi så att man utgår ifrån varje medborgare i kommunen. Man satsar då årligen kanske 25 000 kronor per invånare på skola, lika mycket på vård och omsorg och så bygger man vägar för 4 000 kronor per invånare.
Men satsningen på omställning och att hjälpa igång medborgares initiativ för hållbarhet får bara kosta 100 kronor per invånare.
Det blir extremt avslöjande vad kommuner inte satsar på när allt räknar ner i fasta priser per medborgare.
Men också vilka enorma resurser vi har. En vanlig svensk kommun kan ha finansiella förmögenheter på 40 000–50 000 kronor per medborgare.
Det är alltså inte fattigdom som gör att man inte agerar i klimatfrågan.
Så vad är det som hindrar?
Och vad är det som gör att man som kommunal politiker istället börjar med inflationstricket?
Jag vet inte varför rädslan slår rot i kommunpolitiken.
Men du kanske vet?
Ge gärna tips så kan vi börja en granskning av hur det egentligen fungerar detta med att medborgares makt över den lokala ekonomin, energin, kulturen och skolan känns som något någon annan har makten över.
