Bakom åtgärderna ligger en förlegad och ganska enfaldig penningteori.

Först sänkte man räntan för att bankerna skulle få mycket tillgång till billigt kapital och låna ut till investeringar i samhället och därmed öka ekonomins kraft. Det fungerade inte, den låga räntan ökade istället spekulationen i samhället och så pressade den upp bostadspriserna till nya, absurda, nivåer. En etta i storstaden för fyra miljoner är absurt när man kan få en ny villa i en normal stad för samma pris. Gratis pengar till bostadsköp i en ständigt stigande spiral berodde ju inte på att bostäderna blivit mer värda. Det berodde bara på att bankerna ansåg att de var mer värda och därmed säkra att låna ut till.

När man då kovänder och snabbt höjer räntan så leker man med elden. När Storbritanniens kortast sittande premiärminister någonsin – hittills – lovade sänka skatter blev det panik på finansmarknaden som rasade samman. Staten fick gå in via centralbanken för att rädda situationen, man släckte elden som skulle förstört det mesta, även rikas placeringar. 

Men det där gäller också när Riksbanken leker med den svenska elden.

Höjd ränta riskerar panik hos bostadsrättsägare som i sin tur skapar panik på banken som ser sina säkerheter sjunka samman. Att det påverkar ekonomin brutalt vet vi redan. Byggandet i Sverige halveras nästa år – halveras! Från att vara ett land där för lite byggs blir vi ett land där nästan inget byggs.

Det här är helt enligt teorin där Riksbanken ska gå in och bromsa aktiviteten. Orsaken påstås vara att man därmed ska bekämpa en inflation, vanligt folk ska bli rädda och bromsa sin konsumtion och därmed bromsa prisutvecklingen. Men nu är det mycket svårt för enskilda att bromsa matinköp eller minska på sina hyror. Denna chockekonomi gör för de flesta bara vardagen lite jävligare.

Det här beror på att den inflation vi har inte är en inflation på grund av tokkonsumtion, vi har inte höjda priser för att efterfrågan stegrat, vi har höjda priser på grund av krig och brist. Framför allt brist på energi i Europa (som sedan blir prishöjningar i transport och i produktion med mera).

När det är brist på något kommer höjda räntor inte göra något alls för att hantera problemet.

Tvärtom ökar centralbankerna inflationen genom att då lägga börda på börda för medborgarna.

Lägg till att giriga företag skyddar sina vinster genom att höja priserna innan deras kostnader faktiskt höjts.

Matpriserna är globalt på väg ner. och har varit det i sex månader enligt FN:s matindex. Råvarupriserna sjunker, även på gas och olja. Men matpriserna på Ica fortsätter upp.

Det finns mycket galet i bankvärldens teorier men även den mest nyliberala ekonom vet att med den massarbetslöshet som Sverige har så är det egentliga problemet att vi inte utnyttjar den kraft som finns i samhället, vi slarvar med den viktigaste resursen: människorna.

För att hantera det behöver man göra stora investeringar, framför allt utbilda fler, det vill säga bryta en spekulationsspiral, men det här skulle utmana den ekonomiska grundbulten som säger att höjda vinster är målet för samhällets ekonomi.

Men det vi kan se är att åratal av övervinster till slut skapar en sådan obalans i samhället att en tillfällig prisökning på energi skapar panik ända in i riksbankens styrelserum.

Vinstinflationen vänds därför till att bli en diskussion om att lönerna måste bromsas, detta trots att lönerna inte skapar prisökningar, de kommer faktiskt nästan alltid efter att hyror och priser stigit, först då försöker löntagarna kompensera sig.

Målet med åtstramningspolitik – vilket höjda räntor innebär – är inte att spara resurser i ekonomin, det är att bromsa lönerna så att vinsterna ska klara även denna tid då produktiviteten utvecklas allt sämre. Den teknikrevolution vi haft (digitalisering framför allt) har säkert sin roll i att inflationen varit låg, men även det teknikskiftet har förlorat i kraft, och investeringsstrejken från det stora kapitalet fortsätter. Det är slående att det enda som kan få de superrika att satsa på ”ny kärnkraftsteknik” är om staten ger dem 400 miljarder att leka med. Som om landets rika saknade pengar för att lösa energikrisen.

Priserna stiger när man har inflation, visst, men varför man har inflation är den viktiga frågan som styr vad man kan göra. Rksbanken kommer även vara sist på bollen när priserna stabiliseras. Det beror på att dess politik fått kronan att sjunka mot dollarn till nya rekordlåga nivåer. Dyrare dollar betyder dyrare import, Riksbankens kronpolitik betalar svenska folket med en allt svagare valuta.

Varje nyhetsprogram kör ändå samma mantra som om det vore sant. Staterna måste spara, centralbankerna måste strama åt, löntagarna måste hålla igen.

Ingen berättar att det som sker faktiskt är en del i den gamla vanliga kampen mellan lön och vinst, arbete och kapital.

Jovisst kommer medborgarna få känna på prisökningar, men inte för att de lyxar till det och lever för gott. Utan för att finansmakten försöker flytta över kostnaden samhället fått av spekulationsekonomin till de som aldrig fick vara med och dansa.

Den goda nyheten är att inflationen kommer sjunka av sig själv.

Den dåliga att Riksbanken kommer göra det man kan för att det inte ska ske.

Teorin flyger högt över verkligheten. En stilla bris råder däruppe medan verklighetens folk hukar i en storm.