”De tysta orden börjar vråla djupt inom oss…” Jag läser meningen ett par gånger. Den finns i Valérie Perrins roman ”Färskt vatten till blommorna”. Den där meningen fångade något som jag känner igen. Att vilja säga något som man vet kan komma att missbrukas, förvanskas och sättas in i sammanhang där det inte hör hemma. Men jag försöker ändå…

Det är tyst om sprängningarna av Nordstream. I vart fall i Sverige. Så när Seymour Hersh, grävande journalist känd inte minst från avslöjande om krigsbrott under Vietnamkriget, hävdar att USA är den skyldiga parten så är det tyst. Kanske beror tystnaden på att den som dristar sig att fundera offentligt på saken kan bli anklagad för att gå Kremls ärenden.

Tesen, som Seymour Hersh framför och som enligt honom bygger på källa, innebär att dykare från den amerikanska marinen under en Natoövning (juni förra året då Baltops 22 genomfördes) placerade ut fjärrstyrda spränganordningar som tre månader senare förstörde gasledningarna.

Efter sprängningarna skrevs mycket om att Ryssland nog var den skyldiga parten. Kan man invadera Ukraina och bomba sönder städer och byar så kan man förstås göra samma sak med några rör.

Hur jag än vänder och vrider på det kan jag ändå inte riktigt begripa varför despoten i Ryssland skulle ge sig på en gasledning vars tillgång till gas bestäms där gasen pytsas in i rören, det vill säga i Ryssland. Något gräns för galenskapen lär det väl ändå finnas. Att spränga sin egen ledning tycks bortom denna gräns.

Ett argument som framförts är att Ryssland vill visa att de kan förstöra gasledningar på havets botten. Argumentet är krystat. Var och en vet rimligen att snart sagt varje land, och en radda privata aktörer, kan spränga vad som helst antingen genom egen försorg eller genom ombud.

Så frågorna kvarstår:

Vem sprängde ledningarna?

På vilkens uppdrag sprängdes ledningarna?

Ska vi gå till det populära svaret när det gäller kriminell verksamhet så gäller det att följa pengarna – och då blir svaret aningen pinsamt såhär när vi sökt medlemskap i Nato, ett av de länder som tjänar bra på gasbrist i Europa är nämligen USA som kunnat skeppa över åtskillig gas till EU-länder (drygt 50 miljarder kubikmeter förra året) som tidigare förlitat sig på rysk gas. Det är mer än dubbelt så mycket som året innan.

Men, visst, det kan förstås också vara så att despoten sprängt sina egna ledningar för att skapa funderingar om det inte var USA som sprängde. I så fall är den här texten en liten framgång för den strategin. Större framgång är förstås det där som Joe Biden själv meddelat – i samband med presskonferens tillsammans med Olaf Scholz – att ledningarna skulle sprängas om Ryssland invaderade Ukraina mer än de redan gjort när de mot all folkrätt intog Krim.

Hur ska det gå till? frågade en journalist sin president. Denne lovade att USA hade metoder för sådant.

Detta kunde nästan vara en påhittad nyhet i den ryska statens godkända tv-kanal RT, men det är värre än så. Det hände på riktigt.

Eftersom vi i vår del av världen har en viss fäbless för att tro på vad som sägs av en amerikansk president som är demokrat så kanske vi också borde tro på Joe Biden när han sa det han sa. Men det är väl alltför pinsamt så här när vi nu sökt medlemskap i Nato och USA är fiende till despoten som gett order om att bomba sönder och samman de delar av Ukraina som han vill lägga beslag på.

Skulle tippa att om vi inte får svar på vilka som låg bakom sprängningarna så kan det mycket väl bero på att svaret är pinsamt och Joe Biden var ärlig när han sa det han sa.. Jag dristar mig att tycka att det i så fall är för jävligt – både tystnaden och sprängningarna – vilket inte försvarare av Rysslands vedervärdiga krig i Ukraina ska försöka förvränga till något annat än vad det är.

För övrigt är Valérie Perrins roman ”Färskt vatten till blommorna” en bok som skall avnjutas långsamt som ett fulländat vin. Hennes bok stimulerar långa tankar. Vilket det tycks ont om i både den utrikespolitiska och inrikespolitiska debatten idag.