Det är helt riktigt. För vem ska täcka försvarets nya stora personalbehov när vi samtidigt har personalbrist inom väldigt många andra områden och yrken: sjuksköterskor, läkare, svetsare, murare, psykologer, lokförare, förskollärare, ingenjörer, betongarbetare, poliser, elektriker, bussförare, för att bara nämna ett fåtal ur en lång lista. Ett tips är att det återigen är invandrarna som kommer till undsättning, eller som några tidningsrubriker uttryckt saken beträffande vården och omsorgen: ”SKL: Nyanlända ska rädda äldreomsorgen”; ”Utan invandring rasar äldreomsorgen”; ”Utan invandrare kollapsar vården”.
Enligt Arbetsförmedlingen minskade den svenskfödda befolkningen i arbetsför ålder (16–64 år) med 150 000 personer åren 2010–2017. Samtidigt ökade den utlandsfödda befolkningen i arbetsför ålder med 360 000 personer. Under perioden ökade alltså befolkningen i arbetsför ålder med 210 000 personer, vilket är en unik utveckling jämfört med andra EU-länder där det går åt helt motsatta håll. 2017 gick 80 procent av de nya jobben till utlandsfödda. Och ökningen av arbetsföra utlandsfödda kommer att tillta de närmaste åren. En del talar alltså för att det blir invandrarna som får rädda landets försvar också.
Som sagt, pengar till försvaret finns, men om dessa pengar kommer att kunna användas fullt ut till det de är öronmärkta för – alltså arbetskraft som vill jobba i försvaret – ja, det är en helt annan femma.
Pandemin visar på ett akut sätt hur viktigt det är att begripa förhållandet mellan finansiella och reella resurser. För vad verkar svårast i dessa dagar: att skaka fram en ny miljard svenska kronor, eller att rekrytera en ny sjuksköterska till vården? Svaret är självklart det sistnämnda. Likväl har det under tre decennier bedrivits en politik som dikterats av villfarelsen att det är miljarden som är svårast, vilket gjort att politiker snålat och snålat med de finansiella resurserna till vården, samtidigt som behoven av reella resurser i form av personal bara ökat och ökat. I förvissningen om att vi var tvungna att hålla hårt i pengarna slarvade vi bort de verkliga dyrgriparna: människorna som fullgör de samhällsviktiga uppdraget i vård och omsorg.
Vi har slut på personal, men vi har inte och kan inte få slut på pengar. Pandemin har synat finansministerns och ekonomernas bluff – eller var de bara okunniga? – om att det skulle vara ont om svenska kronor. Med de historiska utgiftsökningarna sedan i mars har vi nu fått praktiska bevis för att den svenska statens förmåga att spendera sin egen valuta inte är begränsad av vare sig skatteintäkter eller dess förmåga att ”låna” kronor av finansmarknaden. Staten kan alltid spendera kronan; och när den, som det heter, ”lånar” pengar, eller bankreserver, av bankerna så kan detta bara ske om staten först försett banksystemet med samma bankreserver. Staten låtsaslånar alltså av bankerna. Vill vi, så kan Riksbanken ta upp skulden direkt från regeringen utan att först låta bankerna göra detta. Staten är med andra ord inte beroende av finansmarknaden för att kunna spendera kronan och finansiera saker.
P1 Morgon den 18 januari belyser vårdens personalbrist och den gigantiska ”vårdskuld” som ackumulerats i pandemins kölvatten: över 90 000 operationer ställdes in förra året, och kön var lång redan före pandemins utbrott. Reportern intervjuar överläkaren Gunnar Enlund som berättar att det ”under optimala förhållanden” skulle ta ungefär två år att beta av vårdskulden: ”Vi måste förstärka vår personal vad det gäller sköterskor, undersköterskor och läkare, så att vi kan bemanna tio procent mer operationssalar”. ”Men är det ens realistiskt”, frågar reportern”. ”Nej”, svarar Enlund, ”det verkar inte realistiskt eller knappt troligt, men du frågade vad vi behöver göra”.
Nej, att ha en funktionell vård i Sverige är inte realistiskt idag. Och en av grundorsakerna till detta fatala problem är politikers, den ekonomiska expertisens och andra opinionsbildares oförmåga att förstå just förhållandet mellan finansiella och reella resurser. Sedan 90-talet har vi haft ett finanspolitiskt ramverk som utgått ifrån den felaktiga föreställningen att svenska kronor är en bristvara. Ramverkets regler om överskott, statsskuldsreduktion, krona-för-krona samt lagen om att kommuner och regioner måste balansera sina budgetar har därför slagit extremt hårt mot vård och omsorg.
I inslaget i P1 Morgon intervjuas även SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog. Hon ombeds kommentera personalbristen och de extra miljarderna som staten nyligen anslagit för att minska vårdskulden. ”Så räcker de här pengarna eller räcker de inte?” Wallenskog svarar som en riktig ekonom bör svara: ”Ja, vad man kan säga det är ju att även om man har pengarna så har man oftast inte tillgång till personal och operationssalar; dessutom är det väldigt belastat på intensivvårdsavdelningarna och inträffar något på operationen måste ju patienten kunna få tillgång till intensivvård.”
Det har varit enkelt att rasera samhällsbärande verksamheter såsom vården och omsorgen – eller skolan och så mycket annat. Med ständiga sparbeting har man dessutom försämrat arbetsvillkor och arbetsmiljöer så till den grad att det både blivit svårt att rekrytera ny personal och att behålla befintlig personal. Att därför tro att det nu finns en penga-quick fix för vården är naivt. Miljarderna är naturligtvis helt nödvändiga, men som framgått väger miljarderna lätt så länge man inte får människor att återigen vilja arbeta inom vården och omsorgen.
Ett land som ger ut sin egen valuta kan alltid framställa de finansiella resurserna som behövs för att köpa sådant som är prissatt i den egna valutan, som till exempel vårdpersonal. Däremot är det mycket svårare att mobilisera fram de reella resurserna, eller arbetskraften; här finns alltid begränsningar och det är också därför det inte finns några substitut för ett förnuftigt politiskt styre.
I trettio år har svenska regeringar bedrivit en politik som styrts av målet om att sänka statsskulden. Detta har gått hand i hand med välfärdens förfall – med ett ständigt köpslående med människors trygghet och frihet. Den svenska statsskulden är inte farlig; om statsskulden är 1 300 miljarder är det, förenklat, bara ett annat sätt att säga att det finns 1 300 miljarder i finansiella tillgångar i den icke-statliga sektorn. Och det är naturligtvis inte farligt. Det rakt motsatta gäller dock för invånarna i ett land som har försatt sig i en vårdskuld. De lever alltid väldigt farligt.
Häri ligger en av pandemins viktigaste lärdomar. Att säga att det kommer kosta si eller så många miljarder att få vården på fötter igen är att börja i fel ända. Den verkliga utmaningen består istället i att hitta sätt att attrahera de antal reella resurser som krävs för att bygga en fungerande vård. Skandalen med rut-avdraget är alltså inte att det ”kostar skattepengar” utan att det kostar reella resurser. Människor som nu städar privata hem borde ju istället erbjudas hjälp att utbilda sig för till exempel arbete i en vård med bättre arbetsmiljö och löner. Magdalena Andersson har därför missförstått allt när hon säger att hon ”måste fundera på om det är värt pengarna” med rut (SR 18 feb 2020). Det hon borde fundera över är ju istället om samhället har råd att avvara de tio tusentals människor som nu kröker rygg hos höginkomsttagare för usla löner. Samma sak gäller för alla nödvändiga reformer idag. Klimatomställningen ska inte börja med frågan hur vi ska skatta och låna för att få råd; den börjar istället med hur vi flyttar reella resurser –arbetskraft, forskning, produktion, innovation – från det fossila till det förnybara.
Den politiska rörelse som begriper detta formulerar inte bara en förnuftig politik; den har också chansen att forma framtiden.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
