Överallt dessa grindvakter. Vi möter välfärden i form av grindvakter. Stopp, nej, telefontiderna är slut för idag, försök igen imorgon. Tonåringen som mår piss och söker skolsköterskan får höra att problemet inte är skolrelaterat och hänvisas till sin vårdcentral, där en AT-läkare med jagad blick menar att problemet nog borde hanteras av en psykiatrisk mottagning eftersom det är långa väntetider till vårdcentralens psykolog (som är sjukskriven) och skriver remiss.
Psykiatrimottagningen i sin tur avvisar denna utan pardon därför att problemet är för simpelt för specialistvård (och dessutom är tidboken full till maj 2022) och det hela slutar med att tonåringen hänvisas till peppiga egenvårdsråd om sömnhygien och promenader via någon app. Och varje länk i denna kedja avslutar sin kontakt med tonåringen med ett ärligt menat ”Men lova nu att ta hand om dig!”.
Vi som är välfärdens arbetare förväntas dubbelarbeta som dess grindvakter vid sidan av vårt egentliga jobb. Begreppet etisk stress används alltmer. Vad ingen säger är att det framför allt är en sak som stressar oss etiskt: grindvaktsfunktionen.
Välfärdens tillbakadragande är ingen inbillning utan rakt avläsbar i statistiken; Sverige har exempelvis i minst tio års tid legat i både EU:s och OECD:s absoluta botten avseende vårdplatser per capita. Men vissa dagar tänker jag att det större problemet än antalet vårdplatser i sig självt är den epidemi av löften som kommit att åtfölja tillbakadragandet av samhällstjänsterna. Det är som om varje sjukhussäng som skrotats har ersatts med en ny vision, fluffigare än den förra. Medan tonåringen ovan och hennes förtvivlade farsa bollas mellan tonvalssystem och digitala brevlådor utsätts de för vårdens visioner.
De illustreras med bilder av ungdomar som lyckosnurrar i höstsol, av en vårdhand tryggt placerad på en gammelmanshand, av en kvinna som i landstingsmiljö möter djupet i sin nyföddes blick. Texterna lovar sådant som ”Vi är ett stöd i livets alla skeden” och ”Vi vill göra varje dag meningsfull för just dig”. Vidare utlovar vården att du blir respekterad som individ, att du givetvis är unik, att din sexuella läggning och kulturella bakgrund såklart också kommer att respekteras samt självklart sådant som delaktighet, tolerans, empati, självbestämmande och lyhördhet. Inom äldrevården finns till och med något som kallas för värdighetsgaranti.
Fina grejer. Bra grejer, som värkts fram av välmenande arbetsgrupper. Påtagligt ofta är löftena senkomna ättlingar till rättighets- och minoritetsrörelsernas krav. Problemet är att de serveras samtidigt som du nekas, hänvisas vidare eller dumpas i en operationskö med så låg prio att ingen skådat dess bortre ände.
Du får inte ditt faktiska behov tillgodosett men du utlovas närmast oändlig empati och respekt. Kombinationen är explosiv. Det som uppstår är kognitiv dissonans, och få fenomen skapar så mycket raseri som kognitiv dissonans. Raseriet som byggs upp kan komma att få sitt utlopp åt vilket håll som helst.
I dagarna flaggar min kommun, Göteborgs Stad, med regnbågsflaggor vid varenda kommunal inrättning samt skryter med sin splitternya hbtqi-förskola. Samma kommun lägger nu ned ASIH, vården för de döende göteborgarna. Att ASIH läggs ned är knappast Priderörelsens fel. Men när samhället tämligen konsekvent ersätter välfärd med goda ideal är risken stor att det blir de fladdrande kommunala regnbågsflaggorna som sticker i ögonen. Det är en verklig judaskyss från samhället till rättighets- och minoritetsrörelserna.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
