Då, under andra halvan av 80-talet var rädslan stor. Aids-epidemin hade sin kulmen och ingen bot fanns. Rädsla för att bli, eller kanske rent av att vara, hivpositiv. Rädsla hos de som var hivpositiva och visste vad som väntade. Epidemin var en ohygglig tragedi som gav svåra smärtsamma sjukdomstillstånd, lägg där till att det var mycket skuld- och skambelagt. På vår jord har uppskattningsvis 20 miljoner människor gått bort i sjukdomen. 

Efter flera års forskande och experimenterande kom till slut, på 90-talet, så pass effektiva bromsmediciner att en hivdiagnos inte längre var en dödsdom. 

World Aids Day är global och har många syften och behoven ser olika ut i olika delar av världen. Jag vill belysa en liten del av det stora perspektivet. 

Enligt folkhälsomyndigheten är i dag cirka 6 800 människor i Sverige hivpositiva. De effektiva mediciner som tack och lov finns gör att hiv numera är en kronisk sjukdom med livslång medicinering. Hiv är inte heller smittsamt om den hivpositive är korrekt medicinerad. 

Jag var på ett av de seminarium som RFSL Sundsvall anordnade i somras. Där föreläste Joakim- Berlin från Positiva gruppen i Göteborg om att leva med hiv. Han berättade att okunskapen- om hiv är stor och minnet av de stora informationskampanjerna från tiden när hiv/aids var en dödligt farlig och skuldbelagd sjukdom lever kvar. 

Läser och lyssnar man (googla gärna) på hivpositivas upplevelser så bekräftas bilden. Vittnesmål om människor som automatiskt tar ett steg tillbaka när de förstår att den de möter är hivpositiv. Det finns föreställningar om att man inte kan ha gemensamt porslin i fikarummen på jobbet. En man berättar för P3 dokumentär hur en kollega inte vågade använda gemensamt tangentbord. Det finns även okunnighet inom hälso- och sjukvårdssektorn som därmed leder till brister i bemötandet. 

Arbetsmarknadens parter är överens om att hiv inte är grund för uppsägning, trots det har jag träffat en människa som direkt blivit uppmanad att säga upp sig från sin arbetsplats när hivdiagnosen blev känd för arbetsgivaren. Detta på en arbetsplats som borde veta bättre! Jag är övertygad om att det inte är ett unikt fall. 

Joakim Berlin berättade att i och med att medicineringen nu är så effektiv kommer de som lever med hiv, precis som de hiv-negativa, att bli äldre och drabbas av sedvanliga ålderskrämpor. Hur rustade är hälso- och sjukvården inom kommunernas socialförvaltningar för detta? Har omvårdnadspersonalen inom äldreomsorgen givits kunskaper om hiv idag? 

I Sverige arbetar ett flertal organisationer, myndigheter och patientföreningar med information kring sjukdomen, för att ta bort stigmat och för att ge stöd till människor som lever med hiv. Vi är många som lyssnar och nickar instämmande men det gäller ju också att ta det vidare. 

Så, inför World Aids Day på tisdag är det hög tid för Sundsvalls kommun att lyfta frågan och titta på hur det ser ut här hos oss.