Om läkare i Sverige hade svurit läkareden, som läkare gör i stora delar av världen, hade de på sin examen sagt: Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon. Nu har vi ingen läkared för det förutsätts att vi följer lagstiftningen även utan en sådan.
Ändå förvägrades Wesen Tsegayi vård och dog i Sverige i oktober, år 2015. Tsegayi hade kommit från Eritrea och sökte asyl här. En dag stannade hans hjärta när han sprang till bussen i sitt nya hemland. Han hade hypertrofisk kardiomyopati, vilket innebär att hjärtmuskeln eller väggen mellan kamrarna är förtjockade. En behandling för detta är att operera in en defibrillator. Man avstod. Och nej, det är inte alla som behöver det, men i det här fallet tycks anledningen att man lät bli vara att man inte visste hur uppföljningen skulle bli. Utan korrekt uppföljning kan det vara en stor risk med operationer.
Kanske vet du inte det, men diskriminering är inbyggd i den svenska sjukvårdslagstiftningen, fastän portalparagrafen säger att vård ska ges efter behov. Men den vuxen som inte har uppehållstillstånd har endast rätt till ”vård som inte kan anstå”. Efter en lång kamp från frivillighetskrafter skapades en lagförändring i juni 2013 som gav även papperslösa rätt till subventionerad vård som inte kan anstå. Nu fick alltså papperslösa åtminstone lika dålig vård som asylsökande, inte sämre. Asylsökande och papperslösa barn har dock rätt till vård på lika villkor.
Problemet är det där begreppet ”vård som inte kan anstå”. Vad är det för något? Inte är det ett medicinskt begrepp i alla fall. Lagen hade knappt tillkommit innan Socialstyrelsen kritiserade begreppet för att vara patientosäkert, eftersom det tenderar att tolkas som enbart akut vård. Men egentligen ska ”vård som inte kan anstå”, enligt Socialstyrelsen, tolkas som att även gälla vård och behandling av sjukdomar där fördröjning kan innebära allvarliga följder, vård som kan undvika allvarligare sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård, mödravård och så vidare. Helt enkelt vård efter behov.
Så egentligen hade Tsegayi rätt till uppföljning, enligt Socialstyrelsen har asylsökande och papperslösa rätt till vård ”som är följdinsatser av vård som getts”.
Men är det konstigt att chefsöverläkaren inte verkar förstått det? Nej. Lagen är rakt igenom otydlig och godtycklig. På det sättet slipper politikerna ansvaret, genom att låta sjukvårdspersonalen bära hundhuvudet istället.
Läkarförbundet och Vårdförbundet, och andra vårdfack och förbund, enades i juni 2014 om att det enda riktiga är att ge vård efter behov till alla i Sverige. För migrationspolitik har ingenting att göra inom sjukvårdens väggar. Men minst en gång i månaden hör jag om receptionister som inte kan registrera patienter utan personnummer, att sjukvården nekar EU-migranter vård eller att en papperslös får vård men med en räkning på tusentals kronor. I Blekinge fick nyligen en gravid kvinna en räkning på 40 000 kronor efter en förlossning, fastän mödravård ska vara gratis. Upp till var femte papperslös har nekats subventionerad vård efter lagförändringen, enligt Läkare i Världen.
Men skillnaderna är också regionala. I Östergötlands län slipper vårdpersonalen ställa sig frågan: Människa med uppehållstillstånd eller människa utan. Enligt riktlinjer ska alla få samma vård.
I region Skåne vill S och MP ge alla vård på lika villkor, de räknar även in EU-migranter i detta, några som faller utanför lagen då man utgår från att de har försäkring från hemlandet, vilket många romer till exempel saknar.
Lagen måste förtydligas för att bli mindre godtycklig. På en barnakut hörde jag en gång två kollegor diskutera hur mycket vård asylsökande barn egentligen har rätt till. Det handlade om en några månader gammal bebis med hjärtfel. Inom psykiatrin är man också väldigt snål med att ge vård, trots att behoven är enorma, det tolkas helt enkelt inte som ”anstå vård”. Och jag tror tyvärr att vårdpersonal kommer tolka lagen än mer restriktivt nu när diskursen blivit så flyktingfientlig.
Återigen börjar frivillighetsorganisationer samla krafterna. I Malmö vill vi men lyckas inte avskaffa frivilligbaserad vårdhjälp för migranter. Vi känner oss nödgade att ge vård i undermåliga situationer eller ledsaga, för att vi vet att människor nekas i sjukhuset bara några hundra meter bort. Och med tanke på att Miljöpartiet och Socialdemokraterna i Sveriges riksdag numera bedriver SD-politik bättre än Sverigedemokraterna själva, är det mycket troligt att nästa signalpolitiska förslag kommer att gälla hälsa. Vi kan inte låta det bli värre, det måste bli bättre. Och nej, jag kommer inte att ge ett ekonomiskt argument för detta. Jag är socialist och vårdarbetare, och då använder man inte kapitalismens språk.
