I dag syns den i USA där Donald Trump samspelar med fascistiska rörelser. I Sverige finns en parallell i Sverigedemokraterna som när fascismen och normaliserar dess begrepp. Nationen är primär liksom de konservativa värdena och demoniseringen av de som anses angripa dessa är påtaglig. I första hand står uppfattade icke-svenskar i skottgluggen, men även feminister och socialt ­progressiva. Grupper som Nordiska motståndsrörelsen suger givetvis näring ur det.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Lokal aktivitet och samarbete är avgörande för att motverka detta. Demonstrationer är inte alltid aktuellt, så ett mer vardagligt motstånd i form av vakande ögon, borttagande av propaganda och att stå upp för ens grannar är lika viktigt. Sådant motstånd kommer från gräsrötterna. Fascisternas liv blir svårare när flertalet vägrar tolerera dem. Stiftelser som Expo är ett projekt som arbetar mot sådana mål, medan Lindesberg för alla, om än i liten skala, gjort det lokalt.

Historiskt har antifascismen, förvisso med socialistisk emfas, varit något som involverat religiösa grupper och ibland även liberaler. Arbete över ideologigränser var vanligare i tidiga skeden och organisation runt basala sociala villkor som vettig lön var en del av kampen. Grundarbete läggs nu liksom då genom information, medvetenhet och närvaro, men civil olydnad är också en strategi. Stereotypen om antifascister som ”stenkastare” är däremot missvisande.

Ett återkommande hinder i samtalet om fascismen är tvungna haranger om vänstervåld. Tyvärr tillskrivs alla möjliga icke-våldsamma fackföreningar, aktivister och tidningar termen. Den obligatoriska bisatsen fördunklar ofta samtalet och få andra ämnen kräver sådan jämförelse. Sossar och klimatet kan diskuteras utan att Moderater och perifer ekoterrorism behöver nämnas.

På temat våld som strategi finns givande rön att ta del av. Erica Chenoweths och Maria J. Stephans studier om icke-våld och civil olydnad är ett spår i det samtalet. De säger att en icke-våldsstrategi oftare når sina mål, även i svåra situationer. Enbart att det ger utövande grupper bredare sympatier är skäl nog att överväga sådan taktik. Sedan finns den överhängande risken att fascister spinner våldsamheter till sin fördel även när det är de som sätter igång det.

Med det sagt ska en inte ge fascistiska rörelser som NMR mer vikt än de besitter. Trots att fascismen fått ett uppsving är den i dag fortfarande en liten, fast våldsam, rörelse. Men med 1900-talet som facit ska en ha i bakhuvudet att litet kan bli stort.

Vägen framåt gynnas av medvetenhet kring tidigare antifascism. Världen är inte densamma, men fungerande strategier kan tas till vara på och lärdomar finns i erfarenheterna. Koalitioner, lokalt arbete och vid behov även civil olydnad gagnar det fascist­fria samhället. För får den hållas kan den slå rot och just därför är motstånd något en behöver förhålla sig till.