Jag går genom Slottsskogen. Mitt i vår stad breder lite natur ut sig. Olika fantastiska dofter samsas med nyanser av grönt, brunt och likaledes fantastiska blommor. Fåglar sjunger och förbereder för ungar. Det är som att åka till en annan värld. Men det här är inte det mest fantastiska. Det är att Slottsskogen och våra parker är gemensamma. Så har det inte alltid varit.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I början ägdes Slottsskogen av kungen. På 1600-talet fick Gustav II Adolf förfrågan om att låta göteborgarna nyttja skogen som rekreationsplats på somrarna. Kungen svarade att det gick bra för vissa: borgarna med tillhörande fruar och barn att “om Sommartijd förlusta sig uti Engegårds Skog”, som områden hette på den tiden. Hundra år senare uppläts skogen åt landshövdingen och rörelsefriheten för stadsborna beskars.
Landshövding Anders Rudolf du Rietz var missnöjd över hur patrasket förstörde hans mark och lyckades inskränka göteborgarnas promenerande till ett visst mindre område, där Gräfsnäsgården ligger idag. Återigen var det bara stadens borgerskap och “hederligare Inwånare med deras Hustrur och Barn samt nödig betjäning" som fick hänga där. “Gesäller, Matroser, Drängar, Tjenstegossar, Pigor, Krögare och Månglerskor med flera av lika egenskap” var uttryckligen inte välkomna.
I samband med Majornas införlivade med Göteborg 1868 fick staden Slottsskogen, på villkoret att den skulle användas till parkanläggning för staden. 1876 öppnades den delvis som park för allmänheten. Under 1900-talet blev Slottsskogen både mer tillgänglig och folklig och på dess 100-års jubileum besöktes parken av 100 000 personer.
Parkerna är praktfulla och ständigt närvarande motbevis till högerns tes att det gemensamma ägandet inte fungerar eftersom det leder till vanskötsel. Bara när en enskild äger något tar hen ansvar för det.
Högern kanske har vunnit slaget om hur ägande uppfattas, men än har de inte vunnit kriget. Fortfarande finns det motståndsfickor. Nu måste vi försvara dessa.
På 80-talet inledde Thatcher och Reagan en privatiseringsvåg av sällan skådad omfattning som spred sig över världen. Genom att sälja ut gemensamma bostäder för spottstyver verkade det vid första åsyn som något som gagnade folket och var därför populärt. Men det var ett lotteri som bara gagnade de som råkade bo i rätt bostad. För det gemensamma var utförsäljningen en gigantisk förlustaffär. På liknande sätt har privatiseringen sköljt över Göteborg och resten av Sverige med ideologiskt motiverade underpriser.
De som tjänade på utförsäljningen är framförallt högern. En av vinsterna för dem är att väljarkåren genom ökningen av det enskilda ägandet blivit mer ekonomiskt konservativ med mer att förlora på sociala reformer. Theresa May, som beskrivits som Thatchers arvtagerska, underskattade betydelsen av bostadsägandet när hon la fram sitt förslag om så kallad demensskatt vilket var en av anledningarna till hennes misslyckande i det brittiska valet. Demensskatten var ingen vänsterreform, men eftersom den beskattade husägare ogillades den även av högerväljare. I Sverige är frånvaron av fastighetsskatt ett annat exempel på hur stark ställning husägarna numer har. Det privata ägandet har dessutom blivit svårare att ifrågasätta generellt. Det här är en central fråga om vi ska öka förståelsen för behovet av gemensamt ägande och sociala reformer.
Därför blir jag så jävla upprörd när vi inte tar hand om våra gemensamma parker.
För en annan dag är jag med familjen i Zenitparken. Min man och dotter förbereder för hemfärd vid cykeln som står lutad mot en parkbänk. Där sitter ett gäng bohemiska popsnören i skiftande ålder och äter lunch. De verkar vara ganska måna om att uppfattas som vänster, åtminstone stilmässigt. En äldre man i gänget slänger en bit av sin falafelrulle framför min man och dotter. Min man ursäktar sig och ber dem slänga skräpet i papperskorgen bredvid dem. Han möts av förakt.
Under diskussionen har vår dotter smugit sig iväg och satt sig på en annan parkbänk. Det visar sig att hon hittat en slängd klubba som hon nu skuldmedvetet försöker sätta i sig. Vi tvingas byta fokus från att förklara vikten av att hålla efter våra gemensamma parker till att få vår dotter att släppa den smutsiga klubban.
När popsnörena sedan gör sig redo för att gå samlar det äldre popsnöret till synes ihop skräpet de slängt runt bänken. Men när vi sedan går ser vi att han bara lagt allt sitt skräp bredvid falafelresten, alltså precis framför vår cykel. Som ett statement mot oss.
Nu kan ju vänsterattributen vara missvisande och inte återspegla de politiska åsikterna hos de bohemiska popsnörerna. De kan ju till och med ha varit utsända högerideologer som med gerillakrigföring ville bevisa att gemensamma ägandets underlägsenhet.
Oavsett anser jag att det är omöjligt att bekänna sig till vänstern och samtidigt skräpa ner våra gemensamma utrymmen. För det är från de motståndsfickor vi kan försvara oss mot högerns privatisering av vårt samhälle. Så länge vi lyckas behålla gemensamma utrymmen gemensamma kan inte högern vinna kriget oavsett hur många slag de vinner.
