Med ett undantag ligger övriga partier relativt stilla i jämförelse med valresultatet i höstas. Centerpartiet och Liberalerna tappar någon dryg procentenhet var. De har fått betala för att de tog ansvar och till slut släppte fram en statsminister. Ansvar lönar sig inte alltid kortsiktigt. Miljöpartiet gör en liten återhämtning från den låga nivå som lätt blir resultatet av att vara det lilla regeringspartiet. Vänsterpartiet har en blygsam tillväxt på under en procentenhet, exakt lika mycket som Socialdemokraterna tappar. Vilket betyder att Socialdemokraterna gör ett nytt bottenrekord. Även Sverigedemokraternas uppgång har mattats av. De har till och med en liten nedgång i den här mätningen. Inget att glädjas åt då de ändå landar på skrämmande höga 17,1 procent och med det blir Sveriges andra största parti.
Men så till undantaget: Kristdemokraterna har fördubblat sitt väljarstöd sedan valet. De ökar med hela 6,7 procentenheter och får i partisympatiundersökningen på 13 procent. Nära nog varje röst de andra borgerliga partierna tappar går till Kristdemokraterna, och när en tittar djupare på väljarströmmarna går det att utläsa att de också plockar tillbaka en del från Sverigedemokraterna.
Det går inte att beskriva Kristdemokraternas framgång som något annat än unik i svensk politik. Under Ebba Busch Thors ledning har partiet spetsat sin politik och retorik. En amerikansk blandning av glättig propaganda och kristenhet förklädd till reaktionär höger. Det är med imponerande skicklighet Busch Thor utmanar Sverigedemokraterna i att vara Sveriges minst svenska parti. Om man med svenskt parti menar ett parti som står upp för traditionella svenska värden som öppenhet, tolerans, jämställdhet och jämlikhet. Med Kristdemokraterna som de nu ser ut finns ett alternativ för de som fortfarande tycker att Sverigedemokraterna är väl magstarkt att lägga sin röst på, eller om du så vill: Sverigedemokraterna för tjejer.
Om vi tittar ut i Europa, på Polen, Ungern och andra stater där reaktionära krafter, nationalism och religion fått större inflytande över politiken ser vi hur fri media begränsas, domstolar politiseras och demokratin utarmas. Det är auktoritära samhällen som växer fram inte långt från vår gräns. Jag menar inte att de svenska Kristdemokraterna är där idag, men den som drar ut linjen i tangentens riktning kan se risker också för vårt land. Idag ger var tredje svensk sitt stöd till Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna.
Väljarna har aldrig fel är en gammal men viktig sanning. Var och en gör ett rationellt val när den lägger sin röst. Men det betyder inte att Sverige består av en tredjedel religiösa nationalister. Kanske är det bara så att Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna presenterar enkla lösningar när andra partier famlar för att försöka hantera de svåra problemen. I tider av oro, upplevd eller verklig, är det helt logiskt att vända sig till någon som kan ge tydliga svar och staka ut en väg.
Det som sker i partisympatierna i Sverige är inte konstigt eller något som går att förklara med en ond vind som sveper över Europa. Det är ett högt rop någon som kan ge svar, efter riktning och framtidstro.
Det vore oansvarigt av mig att inte peka på ett alternativ till den auktoritära moralkonservatism som växer. Föga förvånande sätter jag min tilltro till vanliga människors vilja och till arbetarrörelsens förmåga. Jag kan inte se något bättre botemedel än en socialdemokrati som rustar sina värderingar och vågar peka ut en väg framåt. En väg förbi januariavtal och budgetramar.
Det är hög tid för socialdemokraterna att stärka socialdemokratin i partiet. Att regera med kompromisser räcker inte för att vinna förtroende.
Med rätta kräver människor en bättre socialdemokrati. Det behövs för löntagarnas trygghet, för att stärka välfärden och öka jämlikheten. Men också för att säkerställa och försvara grundläggande demokrati.