Oftast ingen alls. Snarare: ju mer jag bombar, desto större chans att jag vinner kriget, får Nobelpris och kallas befriare.

2002 skulle det här förändras. Då upprättades ICC, Internationella Brottmålsdomstolen. Nu skulle rättvisa skipas, nu skulle ”förövarna till de värsta brotten: folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten, ställas inför rätta”.

NGO:s (icke-statliga organisationer) och krigsoffer över hela världen var optimistiska – försök att upprätta en sådan permanent domstol hade pågått i mer än 100 år – och Kofi Annan talade om ett slut på straffriheten för krigsförbrytare.

USA, Israel och Kina var livrädda – nu hade deras stund kommit, trodde de, och protesterade högljutt. Anmälningarna vällde in i tusental.

13 år senare har ICC dömt 36 individer. Alla är afrikaner.

Enligt ICC heter alltså världens värsta krigsförbrytare Fidéle Wandu, Aimé Kilolo Musamba, Uhuru Kenyatta, Muhammed Ali och Thomas Lubanga Dyilo, för att nämna några.

De heter inte Bush, Albright, Sharon, Blair eller Netanyahu.

Nej, krigsbrott begås tydligen endast av afrikanska politiker. Av de pågående utredningarna rör alla afrikanska länder. Kongo, Uganda, Sudan, Mali, Libyen, Kenya och Elfenbenskusten. De anklagade förs till Haag i Holland där de döms och fängslas.

ICC verkar, precis som polisen i Ferguson, endast ge sig på svarta män. Den har till och med fått öknamnet ACC, African Criminal Court.

Detta betyder naturligtvis inte att de som döms i Haag alla är oskyldiga. Tvärtom har många av dem begått krigsförbrytelser mot sitt eget folk eller närliggande länder. För dem är straffriheten borta, vilket många av krigsoffren gläds över. Men varför bara i Afrika? 

USA, landet som haft militära operationer i 40 länder sedan ICC bildades och som dödat minst en halv miljon människor bara i Irak och över 26 000 i Afghanistan, har aldrig dragits inför rätta. USA vägrar samarbeta med ICC, men det finns inga regler som hindrar att de dras inför rätta för vad de gjort i andra medlemsländer, som Afghanistan.

Och naturligtvis: Chefsåklagare är sedan 2011 Fatou Bensouda från Gambia, och det är hon som hela tiden får förklara varför ICC inte är en rasistisk domstol.

På sommaren har det hela dragits till sin spets då Afrikanska unionen skulle ha möte i Sydafrika. ICC beordrade Sydafrika att passa på att häkta Sudans president Omar al-Bashir och sända honom till Haag. Sydafrika vägrade. Den internationella reaktionen är ett exempel på detta dubbla medvetande: när Sydafrika lät apartheidtidens vita förbrytare gå fria kallades det storsinthet och förlåtelse, när de underlåter att häkta afrikanska förbrytare sägs att de är egensinniga och bryter mot reglerna.

Nu hotar flera afrikanska länder att lämna ICC. Och visst kan det ses som ett enkelt argument för en ledare som begått krigsbrott att avfärda domstolen som rasistisk. Men studerar man det hela närmare upptäcker man hur smutsig den här domstolen är: afrikanska länder har närmast tvingats in i den genom hot om att dra tillbaka bistånd eller hot om att själva häktas.

Oljebolag har pressat ICC att häkta ledare som går emot deras intressen, och häktningarna påminner snarare om kidnappningar. De sammanfaller ibland med invasioner, som när franska trupper bombade Elfenbenskustens presidents hem, tog honom tillfånga och överlämnade honom till ICC som förde honom till Haag utan att han visste vart han var på väg. Tror någon att detta skulle kunnat hända med en amerikansk president?

Vi väntar fortfarande på den dag då ett Nato-land kommer att dömas för krigsbrott. Innan dess: erkänn att ICC varit ett fiasko. Eller kalla domstolen för vad den verkligen är: vår tids kolonialpolis.